Trams

Det här är bara ren och skär trams, eller nej, rött och skärt trams. Men jag ger er det ändå. Mensen och det dåliga humöret kommer krypande i mitten på månaden och lika överraskad och irriterad blir jag varje gång, ungefär som när den första snön kommer och alla, nästan alla, inte pappa Pohlman förstås, säger hoppsan, svär lite grann och undrar var de där plog- eller saltbilarna håller hus när man bäst behöver dem. Själv undrar jag var chokladen är, den funktionella tvättstugan och det glada humöret.

Jag vet ju att mensen kommer och att det inte är något att bli ett dugg irriterad över, men jag tycker ändå att det är ett jäkla hittepå. Jocke undrade om jag var förbannad på honom, absolut inte, det är bara den här mensen, då kommer liksom det andra på köpet. Bristen på det goda humöret och det akuta behovet av choklad. Varför ligger inte bara ett gäng chokladkakor bredvid bindorna och tampongerna, jag lovar att det skulle bli en liten ökning i försäljningen. På affären alltså. Merförsäljning när man minst anar det liksom.

För när det är på det här viset är choklad minst lika viktigt att handla med sig hem som blöjor till både Frank och mig. Och att irritationen lägger sig på hög över saker som jag tidigare bara sett förbi, är ju högst onödigt. Mest förbannad blir jag som sagt över tvättstugan. I-landsproblemen haglar tätt och anfallen av spunk likaså.

Det bästa vore om jag bara kunde gå i dvala dessa dagar, det skulle nog vara bäst för oss alla, åtminstone alla i min omgivning. Men trots det har jag tvättat tre maskiner, målat garagedörren en gång, tvättat tegelpannor till förrådstaket, spikat lockläkt på garaget och gjort en liten omflyttning i källaren under mitt spunkanfall.

Aja. Nu får det vara sluttramsat, annars hinner vi nog inte färdigställa garaget innan jag börjar panikrenovera tvättstugan. Och det kommer ju gå galant. Eller inte. Inte utan min man.
Men då vet ni.  Hej då.