Som en inlåst utbrytarkung…

Barnmorskan som tog emot oss när vi kom hette Anna och mindes oss från förra gången, dock avslutade hon sitt pass innan Frank hade kommit ut, men nu var hon till vårt förfogande under hela tiden och jösses vilken lugn och bra tjej. Passade mig perfekt.

Så när jag hånskrattat åt min vikt blev vi tilldelade ett rum med badkar, vilket jag hade önskat när jag ringde in. Det finns inte så många rum med badkar, men vi fick ett och det kom att bli den bästa smärtlindringen under denna förlossning.

Klockan var som sagt runt 22.30 när vi kom in, Anna satte på de där grejerna som kontrollerar barnets hjärtljud och jag svassade runt i rummet med tensmaskinen och undrade hur länge detta kan tänkas ta, om jag ens var lite öppen eller om det var falskt alarm och vi skulle få åka hem och vänta ut ordentliga värkar. Så här vid närmare eftertanke så var det tydligen ordentliga värkar jag hade och vid första kontrollen var jag öppen ungefär 4 cm, så det vara bara att kriga vidare.

Jag fortsatte med mitt tablettmissbruk, dvs tugga Novalucol och Jocke jämrade sig över den obekväma fåtöljen i hörnet under tiden som jag drog på en spellista. Jag tittade på honom och tänkte, du skämtar, gnälla över en hård fåtölj när jag ska föda fram en hel Chesterfieldsoffa inom en hyfsat snar framtid. Men jag ville inte förstöra stämningen så jag var tyst, haha.

Och värkarna tilltog. Jag hade ingen koll på klockan, jag hade koll på tensen och insåg att jag hade svårt att slappna av när värkarna kom. No shit, Sherlock! Lätt att hålla axlarna nere när det känns som ett ånglock försöker krypköra igenom en tunnel som är alldeles för liten. Det bränns och svider och gör ont. Så ont att ett bad var på sin plats till Jockes lycka, det betydde att han fick full tillång till sängen.

Så vi hjälptes åt att få ner mig i sittbadkaret och där satt jag med de mest konstiga ställningarna som var möjligt. Har ni sett ett sådant badkar? Att ens försöka röra sig kan ju verka omöjligt med en sådan kroppshydda, men jag kände väl mig som någon slags utbrytarkung i en inlåst bur där jag kravlade runt för att bemästra värkarna på bästa sätt. Det gick så bra att jag till och med lyckades slumra till. Skönt.

Och nu började det närma sig…