Snöar stjärnor

I torsdags när mamma drog upp rullgardinen hade det kommit massor med snö, jag pekade i vanlig ordning åt alla möjliga håll och sa dä, dä, dä. Mamma uppfattade det som att jag ville åka pulka, lämpligt nog hade de lite pulkaåkning på öppna förskolan så vi åkte dit. Ja, vi tog bilden för annars hade mamma dött svettdöden sa hon, vilket vore typiskt tråkigt och naturligtvis somnade jag i bilen, älskar att sova i bilen.

Så när hon tog upp mig ur bilbarnstolen och la mig i pulkan var jag inte riktigt bekväm i tanken på att åka pulka. Inte ett dugg sugen faktiskt. Det snöade liksom stjärnor hit och dit. Men mamma envisades och sa att det var kul. Dessutom var ju Vincent och hans mamma också med i matchen, så okej då. Och när jag låg där i pulkan fick jag syn på en himla tjusig kyrka, jösses vilket högt torn det var på den. Sen åkte vi pulka ner för backen, jag blev ledsen och sur och mamma log. Jojo.

Innan vi gick in och värmde oss, åt korv och busade med de andra barnen fick jag gunga, det var superkul. Mycket roligare än att åka pulka. Men roligt att känna på snön en gång till förstås. Någon som verkligen fick känna på snön var igelkotten. Stackaren. För när vi kom hem igen låg kotten på rygg utanför farstukvisten och hade nästan frusit ihjäl. Fy sjutton vad jag tyckte synd om den lilla rackaren. Som tur var har mamma gått på hjärt- och lugnräddning så hon fick liv i den igen, men det var på fisens mosse.

Efter den synen så somnade jag om i gammelvagnen och vi gick på promenad under tiden som kotten återfick livet när den låg på elementet och värmde sig. Men den där promenaden får mamma berätta om, för jag sov typ hela vägen.

Kram så long raringar!