Två grader och regn. Lucia 2019. Erling har sjungit på julsånger sen början av november och är den busigaste och finaste pepparkakan jag sett. Och jag har så klart sagt ja till att fixa årets julfest på jobbet, vill få det mysigt och personligt. På Lucia och allt.

Nu jävlar ska kreativiteten flöda. Bakat saffranskladdkakor och vikt stjärnor av omslagspapper, valt ut färgmatchade skålar från min Marimekkosamling till snacks, skrivit allas namn på varsin pepparkaka, inhandlat öl och julmust, fixat välkomstdrink på årets glögg och Cava. Dukat så ini bängen fint att jag borde svida om till festfixare mer ofta.

Men först luciafirande hos Erling. Duktiga pedagoger som pyntat till Greta Thunbergs förtret med grön mossa från närliggande skog och kottar snötäckta av florsocker. Vi sjunger några sånger och äter sen glatt. Farmor är med. Så fint att hon kunde komma och hälsa på. Älskade farmor Rita som kämpar på. Fruktansvärda cancerhelvete. Detta ska gå bra. Vi alla är vid gott mod. Motar helvetet i grind.

Pedagoger, barn och föräldrar. En liten Pixibok till barnen och ingen pedagogpresent. Det kan omöjligt vara så att det bara är jag som tänker på det. Drar igång en insamling efteråt. Har styrt dessa presenter lika länge som jag varit förälder till ett barn på dagis. Det måste ändå ses som ansvarsfullt och vuxet.

Sista gången hos kuratorn i veckan, fullt med stämplar på högkostnadsskyddet så nästa blir gratis. Blir ingen nästa. Jag ska klara mig själv nu. Vara vuxen. Det ska nog gå bra, självbilden är lika skev som innan men mina relationer något bättre. Det är en annan femma. Men jag fick i läxa att vara kreativ sen förra veckan. Den blev underkänd. Jag vill inte göra något när jag är mest depp. Inte ta ansvar för någon mer än mig själv, knappt det, inte prata med nån eller förväntas göra något. Då vill jag bara vara på Öland. De öppna landskapen och jag mot världen. Jag räcker till på jobbet. Med råge. Sen är jag som en gnistrande sparlåga som sprakar till och fräser när skenet inte är rogivande lugnt.

Men som jag fixade en julfest då. Självklart med hjälp av några härliga nissar, men tomtemor kan hon. I röd tyllkjol med en legogubbe i örat och hyfsat ödmjuk inställning. Försöker ta åt mig av berömmet och känner mig stolt över att jag släppte ut kreativiteten. Den behöver ju blomma.

Jag tog med den gröna mossan från förskolans luciafirande, copy paste bara. Vi tänkte att återvinning ändå är aktuellt och något Greta skulle gilla. Jag hade med stora kottar, nästan vissna tulpaner, gamla mässingsljusstakar, äpplen i trä och min känsla för färg, form och komposition. Den skojar man inte bort. Och det blev så jävla fint. Eller hur? Och mina röda vimplar.

Bordsplacering med en pepparkaka som blivit mjuk, ett klassiskt godishus och sen italiensk buffé från Sorella och Fratelli. Alternativt julbord och det kittlar dödsskönt i kistan. Överblivet tyg som duk och stearinljus som brinner. Melankolisk julmusik så att man nästan somnar. Ivrigt julklappsspel och vinst av en raritet, min kollega Sonny Larssons första tryckta skiva med Motherlode. Behöver min gamla LP-spelare nu. Sen kwizz på skånska och snack, dans och undanplockande. Tomtemor alltså.

Somnade klockan fyra, varm av energipåfyllning, planer för 2020 och insmord med balsam för själen. Ha!

Och ett blogginlägg. Det var inte igår. Läste du enda hit? Tack i sånt fall. Skriva är ju kul. God jul!