Sista dagen och gratängen

Jag hann knappt börja i repan förrän jag skulle sluta. Eget val förstås. Men två veckor går fort. Och trots magont och det där så hade jag en skön sista dag på värsta bästa sommarjobbet. Och rolig.

En timme innan jag skulle sluta ringer en donna och är lite lätt hysterisk i tonen, jag tänker förstås att det är någon i fara och att jag ska tillkalla sjuksystern. Men jag hör först inte riktigt vad hon säger utan uppfattar bara 200 grader, potatisgratäng, ugn och några svordomar. Jag har svårt att hålla mig för skratt då jag inser att det inte var någon person i nöd utan en middag i behov av potatisgratäng.

Problemet är att hon inte tänker ställa in gratängen i ugnen förrän hon vet att ugnen är på just 200 grader. Och hur fan ska man kunna veta det. Jag undrar om det inte finns någon lampa som visar det. Nej. Det finns ingen lampa. Hepp.

Jag ringer Eliassons och får reda på att det är en gasspis. Och där kan man inte se gradantalet. Jag ringer tillbaka till donnan med gratängen och berättar, hon påpekar att det är brådis eftersom det vankas middag för tjugotalet gäster om 40 min. Tillsammans kommer vi fram till att man får köra lite på känsla och vara beredd på att det oftast går fort i en ugn med gas. Jag lägger på luren och ler.

Jag hoppas innerligt att gratängen blev makalöst god och att middagen blev fantastisk. Och jag tackar för ett av dagens goda skratt. Och jag ler för att jag skulle kunna varit den där donnan som svurit över en ugn…