Nattgnäll…

Nej men här ligger jag vaken och förbannar den här halsbrännan som har nått helt orealistiska proportioner. Jag blir galen. På riktigt. Tänker att det vore gott att gå upp och äta glass men vad jag än stoppar i mig så blir det ju omöjligt bättre. Inte ens en Losec och några (fem) Novalucol kan råda bot på detta ständiga vulkanutbrott.

Under tiden som jag tuggar Novalucol och strax efteråt inger det förstås ett visst hopp om en fortsatt bra nattsömn. Men nej. Jag skulle nog kunna doktorera i ämnet, jag menar jag har ju ändå haft nio månader på mig att göra en grundlig studie. Särskilt med tanke på att det tycks stegra i styrka och sura uppstötningar ju längre tiden går. Att jag inte har fått puckelrygg av att sova med huvudet på minst tre kuddar är i och för sig tacksamt, men svordom. Kom igen nu kroppen och brorsan, dra igång urkraften i mig så att jag kan få föda barn och bli kvitt vulkanhalsbrännan för det här är så himla vidrigt. Fattar ni. Så. Himla. Vidrigt.

Jag ber om ursäkt för gnäll. Men tro mig, att jag vid minsta lilla huvudrörelse väcker draken i halsen är skrattretande ironi och ger mig tårar i ögonen av brännande smärta, smärta i strupen. Och då sover jag ju endast på vänster sida för att lättare andas och rör mig med andra ord inte särskilt mycket.

Så ja, jag skulle hellre ligga här med värkar än med halsbränna från hell, det kan jag säga. För nu kan jag inte bli mer redo. Gosedjurskaninen ligger vid min sida för att få mammalukt i pälsen, jag brinner upp så att jag får pufflugg av hettan och längtar så mycket efter brorsan att hälften vore nog.

Annars då? Jo bilen går bra och gårdagens promenad var tydligen inte någon hjälp på traven. Kanske går upp och äter en burk ananas ändå ?

Hepp!