Med näbbstövlar och kalaskula

När jag var gravid med Frank så tog jag ju kort på mig själv veckan innan jag vrålade ut det lilla livet. Jag tänkte att det är lika bra att försöka sig på någon slags dokumentation så att jag inte ångrar mig sen. Det är ju inte precis så att jag tittar på de korten ofta, men de finns där som ett fint minne ändå. Och nu har jag gjort det igen, inte tagit kort på mig själv men dokumenterat mig som ”rulltantulltan” med kalaskula i vinterlandskap.

Jag såg några fina kort som den eminenta fotografen Lena Larsson tagit och blev väldigt sugen på att anlita henne. Bilden jag såg var på en nyfödd liten parvel som låg i en hand längs med en arm, en sådan bild jag ville ta med Frank men som aldrig blev av. Därför slår vi på stora trumman nu. Så då gör vi det här rätt från början. Först gravidfotografering och sedan familjefotografering. Det fiffiga är att hon bjuder på hembesöket sen när miraklet kommit ut om man innan har bokat en gravidfotografering, sen får man betala för bilderna. Hör med henne för korrekt info om ni är nyfikna.

Hur som helst.

För kanske första och enda gången så kände jag mig fin som gravid. Eller nu när jag ser bilderna så tycker jag att det är väldigt fina bilder. Att glädjen och kärleken till det lilla miraklet i magen syns. För det är ju en himla tur att inte vulkanhalsbrännan fastnar på bild, även om det låter som om det skulle kunna vara en rätt cool effekt. Den ihop med gravidstördhet som jag kallar det skulle väl mer bli som något slags science fiction dokumentation. Men nej, nu håller vi oss till det magiskt vackra och ställer upp för konsten.

Så det gjorde jag, fick låna superfina kläder av Jockes kusins fru (matplatsen), tog fram mammas gamla pälsmössa och hämtade hennes färsiga näbbstövlar. Jag menar, ska en vara något slags väsen i ett vinterlandskap då känns det som att näbbstövlar är det enda rätta. Haha. Och sen var det tumvantar som moster stickat och en finfin sjal. Komplett outfit alltså.

Och fotografen Lena, det är en jädra skön filur må jag säga. Hon bara kör, tar magiska bilder och får mig att känna mig avslappnad och trygg, trots minusgrader och rastlösa ben. Så, lurar ni på att dokumentera er själva, med eller utan kalaskula så kan jag verkligen rekommendera henne som fotograf. Ta en titt på hennes hemsida vetja! Hon huserar över Studio Vasa i Örebro, bara så ni vet.

Ja, det var väl det hela. Nu längtar jag verkligen efter brorsan och ser framemot att få ta de bilderna när hela familjen är samlad. Till dess ska jag försöka sova på nätterna med rastlösa ben, stödstrumpor och halsbränna.

Joråsåatt. Tack och god natt!