Terapi katt

Wilma är inte hemma. Hon är i huvudstaden och tror sig vara ett alternativ till KBT behandling för vilsna själar, lite som pensionärer på hem som lever upp för stunden när de får träffa ett djur, men som egentligen inte blir friskare eller mår bättre av det i längden.

Jag hoppades som sagt att Wilma var en kantarellkatt, men ack så fel. Hon är en KBT-katt. Blir väl så när man har levt 12 år som katt, då är man erfaren nog att plocka ut en legitimation som psykolog och sedan behandla vilsna själar åt höger och vänster. Får hoppas att hon lever bra länge till om jag någon gång skulle behöva en kosmoskatt.

Det roliga i kråksången är hur lätt jag ändå fäst mig vid den här katten. Det är tomt utan den där lilla rackaren. Som en reflex sätter jag upp foten för att Wilma inte ska smita ut i trappuppgången när jag kommer hem. Jag hör henne spinna och trippa fram i lägenheten, men Wilma är ju inte hemma. Frågan då kanske blir, vem är det egentligen som behöver terapi?