Generöst tacksam

När vi kommer till stugan och möts av doften av solmogna smultron och fågelsång så blir jag alldeles varm i magen och lycklig i hjärtat, hojtar till Jocke och sveper ut med min hand, alltså komigen, hur bra är inte det här! Säger till Frank att om ett år när vi är här, då hinner jag inte plocka de där smultronen för då har du sprungit före, älskade lilla unge. Och när jag sedan hoppas att gästerna som ska bo där uppskattar det lika väl som mig blir jag som ett barn på julafton över min egen generositet och ivrig att stolt visa runt hur bra det faktiskt är där i skogen strax bredvid sjön…

Eller när jag är alldeles för pigg på solenergi som väckt mig i en strimma från fönstret och bara måste gå upp för att mötas av göken och fåren och havet i motljus samtidigt som Frank och Jocke sover vidare halvt ovetandes om min morgonpromenad tillsammans med hararna och kaninerna på Ölands östra sida.  Och när jag även där tar varje tillfälle i akt att dela med mig av min Ölandsexpertis som det sommarbarn jag är och som den Ölandstok jag för alltid kommer bli…

Eller när meningarna blir så långa att jag inte vet vad som hör ihop. Att det enda som räknas är livet och kärleken till mina nära och kära. När orden inte räcker till för att beskriva det vackra och när jag nästan blir religiös av tacksamhet för det mina föräldrar har gett mig och det som Jocke och jag nu kan ge Frank…

Jag är så generöst tacksam att ett fång med vallmo inte skulle vara bra nog, därför får de stå kvar och vaja i vinden, slå grönskan med häpnad och låta mig återigen bli hänförd av naturen, tack mamma och pappa för att ni fixat så bra…