Fåren och jag

Fåren och jag och vallmon, vi hade något speciellt den där morgonen innan jag lämnade ön och sommaren för den här gången. Jag kunde ändå inte sova. Mannen sov som en stock. Jag tog på mig en sliten höstjacka och gick ut bland älvorna som dansade på ängen, ner mot havet med hopp ännu en makalös soluppgång. Den blev inte så makalös som andra gånger, men det var något särskilt att vara där vid havet alldeles ensam innan klockan slagit kuckeliku.

Fåren tittade upp bakom det höga gräset och sa god morgon med släpig stämma innan de fortsatte äta. Småfåglarna kvittrade glatt och måsarna härjade med kajorna på en udde. Solen letade sig fram bakom molnen och förförde vallmon i all sin prakt. Jag offrade en bit hud av min knäskål för att fotografera ljuset, boven var en brännässla stridslysten som bara den.

Men vad gör man inte när man inte kan sova och fåren säger hej med släpig stämma och vallmon blir lika överraskad som mig av ljuset. Bland det bästa är att få möjligheten till en morgon vid havet innan kuckeliku och innan resten vaknat, terapi på hög nivå och nästan bättre än skönhetssömn. Prova det.

Skulle vi inte åkt hem den där morgonen skulle jag hämtat mannen och frukosten och återgått till stranden och solstolarna…