Ett mirakel

Det får vi ändå säga att det är, ett mirakel att få barn. Och för precis sex månader sen kom Frank till oss med storken. Det var ett jäkla flaxande och kraxande där på förlossningen.

Fast det där vet vi ju alla att det inte är riktigt sant, men det var svordomar och skrik ända nerifrån tårna, men sen så kom han fram den lilla krabaten. Och vi var bäst, vilken otrolig prestation egentligen. Så fantastisk härligt och konstigt och spännande. En liten skrynklig kille med tio tår och tio fingrar som vi var otroligt nyfikna på. Och som vi så klart fortfarande är.

Han är full av liv, springer i luften när vi lyfter upp honom, rullar runt på golvet, sprattlar omgivningen blöt i badbaljan och sitter stadigt och försöker flytta sig framåt genom en gungande rörelse likt en papegoja på en pinne. Det går sådär. Men han är glad, Frank, han är så himla glad att jag får dåndimpen minst en gång om dagen. Och blir han ledsen fattar jag ju oftast varför; trött, ny blöja, hungrig eller bara i behov av lite disco eller mina skönsjungande barnvisor. Han pratar ofta och mycket, gärna högt och otydligt, skrattar gurglande och vevar med armarna. Så, so far är livet som mamma alldeles ypperligt.

Och jag är så otroligt tacksam för att Jocke och jag fick ett mirakel för sex månader sen att jag nästan börjar böla. Den här kärleken alltså, att den kan vara så stark.

Grattis älskade Frank på din halvårsdag, det firar vi med att bege oss till Sveriges Hawaii…