En snuvas bekännelser

Nu har jag varit förkyld i tre veckor nästan, det är väl ingen biggy egentligen men det är fasen inte särskilt upphetsande heller. Och för en gång skull tänkte jag testa att rida ut en förkylning utan nässpray, och tro mig, det tar banne mig på krafterna. Men jag tänker att så länge jag kan andas genom näsan när jag ska sova och slippa vakna med en insjö av dregel på kudden så känns det som en seger. Och hittills har jag klarat mig, även om det har varit en tuff kamp mellan mig och min nästtäppan. Nästäppan försöker skicka fram artilleriet, dvs. nässprayen men lika snabbt är jag där med näsdukarna. Ha, jag låter som en elefant i mitt snorande. Om en kund skulle komma in på kontoret i ett elefantmoment så skulle den säkerligen bli högst förvånad över varför vi har elefanter på kontoret.

Skit samma. Det jag har kommit fram till är att om man blir rädd och är täppt i näsan så skyddar liksom kroppen en. Om man blir skiträdd alltså. Jag blev det förra veckan när jag var på väg till en kund. Täppt i näsan som bara den och pang. Stenskott på rutan. Förutom att jag nästan fick kramp i vaderna, som jag får när jag blir livrädd, så släppte nästäppan för en millisekund och jag kunde andas mig igenom rädslan med alla mina luftvägar. Inte illa eller hur.

Sen skulle jag förstås föredra att alltid vistas i duschen med riktigt hett vatten för att för stunden luras att jag är frisk. Men snart är jag frisk och träningsfrisk. Som jag längtar till gymmet.

Aja, det var väl mest det.