Dagens reflekterande motion…

Sportar till föräldrarådet på förskolan i mina snabbaste tights. Gör nästan hoppsasteg i skogen för att klockan är efter 17 och det är ljust ute, fåglarna kvittrar, man ser sjön, ja ni fattar. Skön motion alltså. Och närmare än så kommer jag inte träning efter en smärre evighet av barnsjukdomar. Men bara att böka på sig sina snabbaste byxor känns ju som ett steg i rätt riktning. Jag menar det är ju ingen av de hundägare jag möter som vet att jag ska sitta still på ett föräldraråd bara nån kilometer från min bostad och de på föräldrarådet kanske tror att jag har eller ska utföra någon slags aktivitet. Vinn vinn för huvudet, minus för musklerna, men äsch.

Den enda aktiviteten som utförs är att jag antar rollen som sekreterare och flitigt antecknar efter kvällens dagordning och resonemang. Sen tar jag på mig reflexvästen som jag så vuxet hade lagt ner i den prickiga tygpåsen från HAY och sportar hem igen (jag vet, vilken förnuftig gumma, men tro mig det är mörkt som i en säck 19.30).

Tar vägen hem på andra sidan skogen, sida vid sida med de nybyggda radhusen där vällingarna värms i mikron på löpande band, bebisar ska vaggas till sömns och föräldrarna ska få lite kvällstid. Eller somna bredvid som undertecknad oftast gör. Och sen bara snedda över parken, ännu mörkare och läskiga skuggor från träden, för att komma in i Astrid Lindgrensvärld med hus som man inte kan se rätt in i eller igenom, hus med olika former och färger.

Hus där man inte vet om det värms välling eller tittas på rapport i lugnan ro. Hus där hemligheterna kvarstår till betraktaren och där fantasierna är minst lika viktiga att motionera som benen i de snabba tightsen…