Slöjdfrökens ordspråk

Jag blir inte fler för att ni ropar mitt namn många gånger!

Dessvärre tycks mina söta elever tro det och jag vet inte vad mer jag ska göra för att motbevisa att jag fortfarande bara är en person som inte vill någonting hellre än att just hjälpa till hela tiden. Men det går inte. Går inte. Jag är bara en. Och tro mig, kunde jag klona mig så skulle jag gjort det för länge sen, inte bara för att bli den bästa läraren ever, utan för att kunna göra allt det jag vill på nästan samma gång.

Slöjdträff

Jag har gjort min debut som slöjdlärare inom kollegiet, så att säga. Idag var det nämligen en slöjdträff och tydligen har slöjdlärarna i Örebro med omnejd trevliga träffar lite då och då. Eftersom jag är så ny i gamet så var det hör min första träff. Dagens ämne var återbruk, och om jag hade varit gammal i gamet så hade jag vetat att jag skulle tagit med mig något gammalt och gjort någonting nytt av det. Men som tur var hade vi besök av hemslöjdkonsulenten, Anntott Parholt som hade tagit med sig lite allt möjligt. Vi skulle göra något som vi kunde smycka oss med och som var av återbruksmaterial. Jag hade i och för sig förberett mig lite med mitt ena armband av knappar och det andra med bilarna, och så en legogubbe i örat som sagt. Men förutom det så gjorde jag en bröstlapp, det heter viss så när det är mer som en lapp en som ett band. Bröstlapp, halsband.

En gnutta inspiration

Under en lektion hade helt plötsligt många av eleverna lösmustasch och lösögonbryn. Och jag tyckte såklart att det var väldigt roligt, men det är väldigt svårt att undervisa i ämnet slöjd då. Deras kreativitet kan jag absolut inte klaga på, snarare på min otillräcklighet. Men hur gör man? Att öppna ett skåp, hitta en stuvbit fuskpäls och sedan tejpa fast det i ansiktet är sannerligen kreativt, men att undervisa i textilslöjd är inte helt lätt… så jag hoppas att den här biten av inspiration som jag har satt upp i salen ska ge dem nya tankar och idéer till skapande verksamhet…

Garaget

På tal om detaljer så hittade jag för ett tag sen ett gäng små bilar på en loppis. Direkt såg jag ett fint armband framför mig. Så nu har jag knåpat ihop ett armband. Det var inte helt lätt kan jag lova, lite tjall under hjulupphängningen om vi säger så. Men nu älskar jag mitt stall av gamla bilar och är särskilt förtjust i bilen där det står Crazy Painting. Den med rosa tak.

Ett garage på min arm är en omtyckt detalj. Ett bra knep för att få eleverna att tycka att jag är lite cool. En tjej i 8:an tittade på mitt armband och sa, fy fan vad cool du är. Yes asså tänkte jag då och hoppades på att jag kunde inspirera henne. En kille i 3:an undrade hur många månader det skulle ta för honom att göra ett sånt i slöjden, mitt svar var att han kan göra det i morgon bara han har de små bilarna, fast då kom han på att han inte hade syslöjd. Typiskt.

Slöjdpåsen

Nu har jag haft slöjd ganska många gånger med mina små ivriga elever. Det går bättre och bättre trots att det fortfarande är högljutt och att undertråden ibland ser mer ut som ett fågelbo än en vanlig ordningsamt lindad spole.

I åk 3 får eleverna göra en slöjdpåse. När jag hade slöjd såg min slöjdpåse ut som ett kuvert. Ett kuvert i ett fult tyg. Ett fult tyg som det inte gick att göra något annat med än just en ful slöjdpåse. Tyckte förmodligen fröken.

Mitt personliga första uppdrag är att ändra på traditionen med fula slöjdpåsar. Därför har mina elever gjort tygkassar där min förhoppning är att det finns en framtid för slöjdpåsen även efter åk 9. Jag vill att eleverna ska tycka att sina slöjdpåsar är fräna när de slutar 9:an. Jag hoppas att dem kommer vilja använda dem och skratta lite åt den och säga, kolla den här gjorde jag när jag gick i 3:an. Min önskan är även att det skulle kunna vara en påse som de kan arbeta på under årens gång. Kommer eleverna t.ex. inte på vad de vill göra, då kanske de kan brodera eller smycka sin slöjdpåse under nån lektion.

Nåväl. Givetvis har jag gjort en egen för att visa eleverna hur den kan se ut. Och mina 3:or har sannerligen gjort lika fina själva, de är så duktiga. Hör ni, mina 3:or. Det är minsann lite kärlek där.

Jag äger…

…undra vad jag äger, vad de små liven menar? Är det, det här som kallas för fjäsk? Jag kanske äger min bullerskada som jag förmodligen kommer få för att det är ett sånt otroligt ljud som kommer ut från elevernas små munnar. Men så härliga de är, om de bara kunde prata med små bokstäver och inte slå rekord i att ha en massa nålar i fingret…

Jag var på vårdcentralen och talade med en doktor för att jag för tillfället upplever att jag somnar snabbare än Skalman och ser fler stjärnor mitt på ljusa dagen än vad Vintergatan kan visa mig på natten. Doktorn uppmanade mig att köpa hörselkåpor på Claes Ohlsson, de kostande nämligen bara 30 kr nu istället för 180. Bra pris! Men hur skulle det fungera tror ni, om fröken har hörselkåpor?

Doktorn menade att en bra ljudnivå ligger på 40 decibel, vilket är ungefär det ljud som hörs från en tyst diskmaskin. När jag har lektion är det mellan 9 och 20 elever som i spridda skurar låter som högljudda diskmaskiner som diskar kastruller, stora kastruller i ca 60 minuter. Jag visste inte att skolan var en industri, där hörselkåpor borde höra till uniformen, hur kunde det bli så, visste ni det?

Fröken Hostmedicin

Jag är verkligen lärare nu. Jag cyklar till skolan med min hjälm på huvudet. Nej, jag kanske inte har fotriktiga sandaler och full kontroll på vad som står i min lärarkalender för läsår 2010-2011. Men jag har arbetat i två veckor. Och ja. Jag har blivit förkyld. Fröken Hostmedicin.

Jag har visat 3:or hur en symaskin fungerar. Under böljande skratt och glädjande rop rasslade det till i slöjdsalen. Jag har försökt undervisa en 6:a i bild med blandade resultat. Jag har höjt rösten och hört elevernas andetag i tystnaden. Vi har skrattat och lyssnat på musik. Gjort armband av gamla knappar och broderat trassel.

Jag tycker om mitt arbete. Jag säger att jag ska till skolan. Men jag ska till jobbet. Ja, jag är faktiskt lärare nu. Även om jag inte har en bruksanvisning trots fem år på universitetet. Är inte det konstigt så säg, hur kan en utbildning om undervisning inte ge mig alla verktyg som krävs? Alla verktyg kanske är svårt att ge, men sunt förnuft kanske inte hjälper alla gånger, särskilt inte när ett spel på mobilen är mer viktigt än att lyssna på sin lärare…

Jag har antagit utmaningen med ett leende på läpparna. Kanske att jag kommer höja rösten, men jag ska skratta och inspirera de små liven till skapande verksamhet. I morgon är en ny dag full med bild på schemat, jag är taggad till tänderna och stolt över att eleverna fatiskt vill göra high five och hälsa på mig på stan. Fast jag har hjälm.

Lite nervös…

… är jag allt. Det är nära nu. På fredag ska jag ha mina första lektioner i bild. Jag ska alltså få undervisa i bild också, det känns otroligt roligt och spännande. Hoppas att jag kan förmedla min glädje för ämnet till eleverna. Jag har ännu inte träffat eleverna, så min riktiga debut som Fröken Hjortsberg har jag alltså inte gjort än.

Huvudet är fullt av nya intryck. Jag funderar på hur jag ska lägga upp lektionerna, hur jag ska nå alla elever. Jag funderar så mycket att jag försökte kasta komposten i brevlådan igår. Det är mycket som snurrar runt. Men jag har ett leende på läpparna och jag har installerat mig lite i textilsalen. Idag cyklade jag t.ex. till jobbet med tre stora ramar vars storlek mätte 50×50 cm, och som hade uppspända tyger på sig. Det var inte helt lätt, men vad gör man inte för lite extra känsla på betongväggar…?

Inte nog med det så har jag sytt mig en maskot. Den heter Pricken. En vaktmästare påpekade att jag nog var lite för gammal för gosedjur, men jag menade på att även vuxna behöver trygghet i nya miljöer. Så nu har jag en kompis som ska inspirera mina elever och som ska stötta mig och få mig att skratta. Ni ser ju själva vilken goding, det går ju inte annat än att le åt det där flinet.

Fröken Hjortsberg

Japp. Nu är jag fröken på riktigt. Textilfröken. För i höst ska jag börja arbeta på en skola i Örebro. Det känns otroligt spännande. Jag är förväntansfull och ivrig för att bland annat få möjlighet att förändra utseendet på slöjdpåsarna. Få eleverna inspirerande till kreativt skapande och försöka göra revolution inom ämnet. För rätta mig om jag har fel, kan du se någon skillnad på din och exempelvis din mammas slöjdpåse? Jag tror inte det. Min mamma hade slöjd på 50-talet, jag hade slöjd i skolan som elev på 90-talet, nu när jag ska vara lärare i ämnet, ska jag banne mig se till att slöjdpåsarna får ett nytt utseende. För min mammas och min slöjdpåse är nästintill likadana. Vad har hänt, eller rättare sagt, varför har det inte hänt nåt? Jag ska ändra på det och ladda ordentligt på mitt ”sommarlov” inför rollen som Fröken Hjortsberg. Så det så.