Som en inlåst utbrytarkung…

Barnmorskan som tog emot oss när vi kom hette Anna och mindes oss från förra gången, dock avslutade hon sitt pass innan Frank hade kommit ut, men nu var hon till vårt förfogande under hela tiden och jösses vilken lugn och bra tjej. Passade mig perfekt.

Så när jag hånskrattat åt min vikt blev vi tilldelade ett rum med badkar, vilket jag hade önskat när jag ringde in. Det finns inte så många rum med badkar, men vi fick ett och det kom att bli den bästa smärtlindringen under denna förlossning.

Klockan var som sagt runt 22.30 när vi kom in, Anna satte på de där grejerna som kontrollerar barnets hjärtljud och jag svassade runt i rummet med tensmaskinen och undrade hur länge detta kan tänkas ta, om jag ens var lite öppen eller om det var falskt alarm och vi skulle få åka hem och vänta ut ordentliga värkar. Så här vid närmare eftertanke så var det tydligen ordentliga värkar jag hade och vid första kontrollen var jag öppen ungefär 4 cm, så det vara bara att kriga vidare.

Jag fortsatte med mitt tablettmissbruk, dvs tugga Novalucol och Jocke jämrade sig över den obekväma fåtöljen i hörnet under tiden som jag drog på en spellista. Jag tittade på honom och tänkte, du skämtar, gnälla över en hård fåtölj när jag ska föda fram en hel Chesterfieldsoffa inom en hyfsat snar framtid. Men jag ville inte förstöra stämningen så jag var tyst, haha.

Och värkarna tilltog. Jag hade ingen koll på klockan, jag hade koll på tensen och insåg att jag hade svårt att slappna av när värkarna kom. No shit, Sherlock! Lätt att hålla axlarna nere när det känns som ett ånglock försöker krypköra igenom en tunnel som är alldeles för liten. Det bränns och svider och gör ont. Så ont att ett bad var på sin plats till Jockes lycka, det betydde att han fick full tillång till sängen.

Så vi hjälptes åt att få ner mig i sittbadkaret och där satt jag med de mest konstiga ställningarna som var möjligt. Har ni sett ett sådant badkar? Att ens försöka röra sig kan ju verka omöjligt med en sådan kroppshydda, men jag kände väl mig som någon slags utbrytarkung i en inlåst bur där jag kravlade runt för att bemästra värkarna på bästa sätt. Det gick så bra att jag till och med lyckades slumra till. Skönt.

Och nu började det närma sig…

The förlossningsbrev

Jag använde förstås mitt förlossningsbrev som jag hade skrivit när vi skulle få Frank, så gjorde jag bara några små justeringar. Och jag måste säga att det är bra fiffigt med ett sånt här brev där jag och Jocke får möjligheten att skriva ner hur vi önskar det och där barnmorskorna sedan har våran egen manual att utgå ifrån under förlossningen, för jag tror inte att jag hade kommit ihåg allt om jag skulle få en massa frågor. Så detta lämnade jag över tillsammans med ett glatt humör 🙂

Game on!

Fotograf: Dan Lindberg

Nu ska ni få höra. Tre veckor senare, som sagt, min ambition är att blogga mera, ännu så länge får vi väl ta det med en nypa salt, jag menar det är har ju ändå blivit april nu 😉

Men nedan är inget skämt, det är helt och hållet sanningen, om hur det var när Erling kom till världen. Det där med blommor och bin kan ni ju redan, men själva framfödandet och dagarna innan.

Och ja, för känsliga läsare som får slemmiga bilder i huvudet, ni kan återkomma om någon vecka då jag förhoppningsvis har kommit förbi den biten av förlossningen och är mer inne på baby blues och bebisbubbla…

Såhär var det:

Det hela började med att den så kallade slemproppen (flytningar som ser ut och beter sig som slajm som går att köpa på burk på slajmiga leksaksaffärer, om ni vill veta konsistensen alltså) gjorde entré på lördagen den 12:e mars och efter det smög sig värkarna på lite försiktigt. Vi tog det säkra före det osäkra och åkte med Frank till mormor och morfar redan då så att det inte skulle bli något drama för honom om vi skulle vara tvungna att åka in mitt i natten. Jag var ivrig som bara den, yes, nu kommer han snart. Måtte detta vara startskottet tänkte jag väl medveten om att det kan dröja en vecka till.

Under natten till söndagen så hade jag värkar med 10 minuters mellanrum och inte särskilt kraftiga, så jag kunde sova hyfsat i alla fall. Söndagsfrukosten intogs på McDonald’s där jag laddade med massa onyttigt och jag hade banne mig TENSen med mig, tjusig tjej punkt nu. Men äsch. Sen åkte vi hem och jag la mig i badet, snackade lite med förlossningen och sen tog det lugnt resten av dagen. Sov tyvärr inte middag eftersom vi tänkte att nu så, nu kommer det snart bli tätare verkar.

Det blev de först på kvällen men inte jätteregelbundna, fast de kändes mer och mer. Vi packade ihop alla saker, som om vi skulle stanna minst en vecka (man har ju liksom ingen aning om hur det går, även om vi åkte hem med Frank samma dag). Jag ringde till förlossningen igen och sa att jag tänkte komma och föda barn, hoppas jag. Så jag var välkommen. Kl.22.30 isch den 13:e mars vägde jag in mig på en matchvikt av 84,5 kg och med värkar som kändes och med ett hopp om att nu ska det här lilla livet komma ut.

Jag var redo att släppa ut fjärilen från puppan!
Sen var det game on och överlämnande av förlossningsbrev. Nu kör vi!

9350 steg…

I skrivande stund är det dumt att påstå att jag inte har ont någonstans. För efter 9350 steg och Rävgången runt med pingvingång så känns det tydligt i de nedre regionerna, men ännu inte så tydligt att brorsan vill komma ut. Mer som: ”ha, skyll dig själv, vad trodde du när du gått så långt, att det inte skulle kännas?”.

Och jag kanske inte hade tänkt gå så långt, men den värmande vårsolen gjorde sitt kan man säga. Och jag tog paus på var och varannan bänk, men efter varje stopp var det mer svårstartat, ingen powerwalk här inte. Dessutom hade jag gravidstrumpbyxorna bakochfram, vilket innebär en söm på varje skinka, inte så bekvämt. Jag övervägde att sätta dem rätt innan nästa lager av leggings, men nej, orka. Det är liksom en bedrift svår att förstå när man inte har varit väldigt gravid och gått upp en si så där 20 kg. Tänker jag. Så förutom den lilla obekvämheten så var promenaden en bra ansträngning må jag säga.

Jag vet att jag vaggade mig upp på stan någon dag innan värkarna satte igång med Frank och i morgon har jag varit gravid i 40 veckor och 5 dagar och på den dagen föddes Frank. Så nog för att jag är oerhört otålig men det blandas ändå upp av en viss optimism. Så nu håller vi tummarna på att brorsan kommer innan helgen är slut, det skulle kännas som en bra deal.

Sen sägs det ju att man kan dricka champagne, äta ananas och ligga lite för att få igång det hela. Ordningen spelar nog ingen roll. Och nu när jag hör de förslagen i mitt huvud så låter det mycket mer trevligt än att få ont efter en sjuhelvetes långpromenad i vårsolen. Kanske borde provat det innan. Å andra sidan, jobbigt att vara salongsberusad mitt på blanka dan och saxa runt mellan stavgångare och pensionärer…

Preggostatus

Nix, ingen brorsa som kommit ut ännu. Och det kanske man kan förstå, är väl skönare därinne än här ute. Men jag är redo nu, lite nervös förstås. Det känns fortfarande overkligt även om det är självklart. Jag vet inte om jag skrivit det innan men denna graviditet har varit enklare fysiskt men lite jobbigare psykiskt, vilket t.ex. kan resultera i att när jag vaknar efter en hel natts sömn så kan jag i en millisekund tänka att jag inte är gravid för att jag inte har ont någonstans. Och det är ju tacksamt, att jag har sluppit smärta som i foglossning. Sen att min magmun tycks stå på vid gavel och spruta magsyra så att hälften vore nog, det hör förstås till graviditeten och börjar bli oerhört tröttsamt men gör inte mig trött i kroppen på samma sätt som jag upplevde när jag var gravid med Frank och hade foglossning.

Fast det är klart, jag är ju inte den smidigaste flodhästen i flocken om vi säger så och det som tappas på golvet ses som förlorat. Och jag kan vakna med kramp i vaderna och av sura uppstötningar, men det hör ju som sagt till även om jag ofta svär över just dessa åkommor. Nu är det ju heller inte så konstigt med tanke på att jag befinner mig i vecka 40+2. Och Frank föddes i 40+5 så då kan vi ju säga att det är rätt nära nu, haha.

Men är det inte då väldigt underligt att känslan om att jag kommer förbli gravid infinner sig som ett brev på posten, att nu är det såhär jag kommer se ut resten av livet, det blir ingen bebis. Skumt och onödigt. Sen funderar jag på hur det hela kommer att strata, det ska bli högst intressant att se hur den här förlossningen kommer att gå. Jag är förstås helt övertygad om att det kommer gå bra. Och har hört att hallonbladste ska vara bra, så det provar jag nu. Gott och som bensin för halsbrännan, tydligen 😛

Så förutom att jag svär över ständig halsbränna så kombinerar jag min rastlöshet med lathet, bakar alldeles för mycket, äter frukost tre gånger om dagen och boar lite grann. Sover minst två timmar mitt på dagen och smyger runt i mjukisbyxor och tittar på serier på Netflix. Och kolhydratladdar, haha, dumt att köpa nötter och godis till förlossningsväskan och bara smaka lite då och då…

Yeah well, brorsan kommer när han kommer men jag hoppas att jag slipper bli igångsatt och att förlossningen kommer gå lika bra som förra gången, men lite snabbare bara.
Japp, då vet ni.

Kiddon kvar i kaggen

Tack Ylva Maria Thomson för inspiration. Kolla by the way in hennes grymma skulpturer här!

En prins är född, grattis kronprinsessan Viktoria och prins Daniel. Och vilken himla tur att brorsan i min mage inte behagade komma ut samtidigt, skulle ju bli ett sånt tjat då, jaha du lille vän är minsann född samma dag som prins Oscar Carl Olof. Men klart att Franks lillebror ska få en egen dag, frågan är bara vilken. Och vänta bara så ska ni få höra på kungligt namn när den här krabaten tittar ut, jojo!

Med andra ord är det lugna gatan här. Jag är i något slags mellanland där latheten tar över ambitionerna, den där rackarns väskan är inte packad än, jag tänker bara på att baka en kladdkaka men hamnar således i soffan eller sängen och slötittar på serier till jag somnar och stånkande tar mig upp några timmar senare och suckar åt min oförmåga att jag inte gjort någon nytta. Ha.

Men igår kväll tyckte jag att jag i alla fall fick en hint om att det kunde vara på gång snart, och det är ju inte så konstigt, BF (beräknad förlossning) är ju på lördag. Så då blev jag lite stressad och skrev en lista på vad jag tyckte var lämpligt att jag hade förberett. Men äsch, vara höggravid och oföretagsam tycks vara mer lockande. Jag menar, lite spänning i vardagen vill man ändå ha kvar. Och som den tävlingsmänniska jag är så kan ju ”packa-förlossningsväskan-på-kortast-möjliga-tid” bli en ny punkt i förslagsvis Gunniess rekordbok.

Så jag sitter här en stund och hoppas att min tankekraft ska bli verklighet och saker ska styras upp. Förutom de väsentliga sakerna som ändå är bra att ha när jag ska föda livet ur mig så har jag som ni ser bockat av det här med att göra en skulptur av min kroppshydda. I måndags fick jag nämligen hjälp att gjuta av min kagge. När jag var gravid med Frank var jag inte ett dugg intresserad av det men nu tänker jag inte vara gravid någon mer gång så då är det lika bra att passa på.

Jag ansade så gott jag kunde på sina ställen för att slippa ofrivillig bikinilinjevaxning och smörjde in mig med en hel burk vaselin, jajamensan, bjöd in min konstnärliga kompis Erika och bad henne klä in mig med gipsbinda. Hon har ju precis som jag läst bild för lärare och då är det minsann inget konstigt alls med nakenfisar som ska skulptureras eller målas av, så hon var en perfekt kandidat för uppdraget. Sen var det gipsbinda från hals till lår. Sen höll jag på att svimma av. Allt för konsten. Jag ville liksom inte ligga ner eftersom kroppen (läs tuttar och sidfläsk) skulle flyta ut på sidorna då och inte få en trovärdig form, så jag stod upp. Som en staty i en si så där 40 minuter, det gick ganska bra. Mannen fick komma och mata mig med Dextrosol och Aloveradryck när jag började bli lite yr, men då kunde vi i alla fall göra klart den stora skulpturen och jag kunde sedan sätta mig i badkaret och andas ut. Ni ser ju själva, tar lite tid att täcka en sådan kroppshydda, haha.

Nu ska jag bara göra den ännu mer snygg, konst som är vitt är ju inte riktigt min kopp te, om vi säger så. Kanske att jag funderar på det en stund nu och ser om det blir något gjort, eller en kladdkaka eller en powernap 😉

Då vet ni. Med andra ord. Kiddon är kvar i kaggen punkt nu.

Med 29 dagar kvar…

Det går så där för mig och mitt immunförsvar kan vi säga. Immunförsvaret blir tydligen per automatik sämre när man är gravid, borde ju vara tvärtom med tanke på alla åkommor man blir utsatt för, men nej, så jobbar inte kroppen. Och det är ju synd. Väldigt synd.

Extra synd är det när man (som i undertecknad) inte har något som helst tålamod och vill bli frisk innan första nysningen påkallar uppmärksamhet med påtagliga konsekvenser. Av tidigare erfarenhet så vet jag ju att jag kan vara förkyld i en smärre evighet, tur då att man bara är gravid i nio månader och att det idag är prick en månad kvar till beräknad ankomst av lillebror.

Men kombinationen av halsont, ont i örat, halsbränna, nästäppa, hål i en tand, rethosta from hell och gravidåkommor som kramp i vaderna, allmänt stånkande och stönande på grund av en si så där 17 extra kilon, det är inget jag rekommenderar. Över huvudtaget. Kan du låta bli, så låt bli för Guds skull. Var för sig, överkomligt men som en kompott, nej tack!

Det knasigaste i kråksången är att jag var förkyld vid precis samma tidpunkt när jag var gravid med Frank (läste det på bloggen, för sånt kommer man som tur är inte ihåg) och som jag minns det så lyckades jag bli frisk till förlossningen. Måtte det bli så även denna gång. Oklart vad det är för trams det här egentligen eller om det finns någon baktanke med att träna magmusklerna, göra knipövningar och testa sitt tålamod 29 dagar innan beräknad förlossning.

Jag är som ni förstår inte alls road av det och önskar bara att jag får vara frisk nu. I vanlig ordning kunde det ju varit värre, men ens eget mående är ens närmaste issue så nu hoppas vi att något av ovanstående symptom är över imorgon när jag vaknar.

Och så hoppas jag förstås att ni är friska och klarar er undan statistiken för vabruari.
Yeah well.
Det kan bara bli bättre!

Vaccinet till trots…

För två veckor sen när jag var hos barnmorskan så tog jag vaccin mot svininfluensa, jag är ju så att säga i riskgruppen (gravid alltså) för att bli sjuk så det var lika bra att lyda rekommendationerna. Och i samma sekund som vaccinet pumpades in i min axelmuskel och jag nästan kände hur det rann ut i kroppen så önskade jag att jag inte kommer bli sjuk överhuvudtaget på väldigt länge. Åtminstone inte bli drabbad av några biverkningar. Jag vet mycket väl att ett vaccin för svininfluensa inte råder bot på dagisbaciller och annat ovälkommet som skapar kaos med ens immunförsvar. Men kom igen, räcker det inte med gravidkrämpor av olika slag och ett blåmärke på armen?

Tydligen inte. Och inte heller hjälper det att vara hyfsat positivt inställd till sin tillvaro, man blir sjuk ändå. Det har nämligen Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi bestämt klartgjort i SVTs programserie ”Min sanning” (se det om du känner för lite matnyttig kunskap, särskilt om du är eller ska bli mamma). Så att jag sitter här och önskar mig frisk har ingen som helst påverkan på min rethosta och täppta näsa. Typiskt tråkigt.

Så nu kan vi säga såhär, helgens mål var att inte föda barn, kissa på mig och få kramp i vaderna samtidigt som jag hostar så att jag kiknar. Och det har jag ändå lyckats med, i alla fall det förstnämnda. Tyvärr mår jag inte mycket bättre, är för rastlös för att vara sjuk så igår inhalerade jag frisk luft lite för länge och spraymålade Franks tripp trapp, säkert onödigt på alla sätt och vis. Och att jag blir drabbad av hosta när jag blir förkyld, det är lika sant som det är sagt. Som Bergär’n säger i Bilarfilmen. Men det kunde varit värre, men det här är fasen bra tröttsamt det med.

Jag försöker välja mina biverkningar men glädjer mig ändå att man får ta en shot med Cocillana trots att man är gravid, sen att jag blir bakis och illamående av det, det får jag liksom ta. Jag hostar inte ihjäl mig nattetid och jag får sova. I två dygn. Minst.

Summan av kardemumman, jag är just nu väldigt gravidtrött och otålig på att vara sjuk. Dålig kombination, halsont vs halsbränna. Hallå, ge mig styrka!

Med näbbstövlar och kalaskula

När jag var gravid med Frank så tog jag ju kort på mig själv veckan innan jag vrålade ut det lilla livet. Jag tänkte att det är lika bra att försöka sig på någon slags dokumentation så att jag inte ångrar mig sen. Det är ju inte precis så att jag tittar på de korten ofta, men de finns där som ett fint minne ändå. Och nu har jag gjort det igen, inte tagit kort på mig själv men dokumenterat mig som ”rulltantulltan” med kalaskula i vinterlandskap.

Jag såg några fina kort som den eminenta fotografen Lena Larsson tagit och blev väldigt sugen på att anlita henne. Bilden jag såg var på en nyfödd liten parvel som låg i en hand längs med en arm, en sådan bild jag ville ta med Frank men som aldrig blev av. Därför slår vi på stora trumman nu. Så då gör vi det här rätt från början. Först gravidfotografering och sedan familjefotografering. Det fiffiga är att hon bjuder på hembesöket sen när miraklet kommit ut om man innan har bokat en gravidfotografering, sen får man betala för bilderna. Hör med henne för korrekt info om ni är nyfikna.

Hur som helst.

För kanske första och enda gången så kände jag mig fin som gravid. Eller nu när jag ser bilderna så tycker jag att det är väldigt fina bilder. Att glädjen och kärleken till det lilla miraklet i magen syns. För det är ju en himla tur att inte vulkanhalsbrännan fastnar på bild, även om det låter som om det skulle kunna vara en rätt cool effekt. Den ihop med gravidstördhet som jag kallar det skulle väl mer bli som något slags science fiction dokumentation. Men nej, nu håller vi oss till det magiskt vackra och ställer upp för konsten.

Så det gjorde jag, fick låna superfina kläder av Jockes kusins fru (matplatsen), tog fram mammas gamla pälsmössa och hämtade hennes färsiga näbbstövlar. Jag menar, ska en vara något slags väsen i ett vinterlandskap då känns det som att näbbstövlar är det enda rätta. Haha. Och sen var det tumvantar som moster stickat och en finfin sjal. Komplett outfit alltså.

Och fotografen Lena, det är en jädra skön filur må jag säga. Hon bara kör, tar magiska bilder och får mig att känna mig avslappnad och trygg, trots minusgrader och rastlösa ben. Så, lurar ni på att dokumentera er själva, med eller utan kalaskula så kan jag verkligen rekommendera henne som fotograf. Ta en titt på hennes hemsida vetja! Hon huserar över Studio Vasa i Örebro, bara så ni vet.

Ja, det var väl det hela. Nu längtar jag verkligen efter brorsan och ser framemot att få ta de bilderna när hela familjen är samlad. Till dess ska jag försöka sova på nätterna med rastlösa ben, stödstrumpor och halsbränna.

Joråsåatt. Tack och god natt!

Preggo vol. 2

…och nyårsafton eller nåt.

Likt åkattraktionen ”Flumeride” lever halsbrännan och de sura uppstötningarna rövare med mina powernaps. Powernap känns väl som fel beskrivning egentligen för inte blir jag mycket piggare, men ack så välbehövligt. Om det inte vore för det här med vulkanhalsbrännan som väcker mig med utbrott. Disgusting!

För, för första gången i livet har jag suttit och sovit en natt, inte på grund av att jag var nyårsdrunk och somnade som ett kryss i en fåtölj. Absolut inte. I och för sig så känns det just nu som ett lite bättre alternativ. Utan på grund av att jag är gravid, åt en himla massa god mat och sedan försökte sova som vanligt efter en maratondiskning och kom lagom i säng runt klockan två.

Men se det var direkt omöjligt. Alla ångor av godsaker låg och skvalpade i strupen som en bubblande vulkan av matrester. Halsbrännan var en tickande bomb och så fort jag la mig ner så kom det en våg av hetta. Tomma rapar och nej, du vill inte veta mer. Jag förstår det. Så då var det liksom bara att välja på en lindrig känsla av nackspärr och någon slags sömn eller på vakenhet och vulkanhalsbränna. Så jag satt och sov.

På riktigt, kan det fräta sönder strupen eller, för i sånt fall kan det ha skett första dagen på 2016. Men nu är jag återigen i vertikalläge och hoppas att detta inte ska upprepa sig. Men eftersom halsbrännan är lika jävlig i sittande ställning så anar jag att även nattens skönhetssömn kommer att spenderas i vertikal position. Åhhh, orka.

Hur som helst var nyårsaftonen som sig bör, lugn och skön och i stugan. Med korvgrillning och bastubad, dock inte bastubad för de båda gravida kvinnorna i sällskapet, men snubbarna höll liv i traditionen och tog sig några dopp. Vi gravidtrötta åkte hem till soffan, snackade barnvagn, Vuka fixade efterrätten och jag dukade. Sen blev det mindre rätter med musselsoppa, pilgrimsmussla, högrev, kycklingspett, chokladfondant och nån mer smarrig efterrätt, så nej, kanske inte så konstigt att min strupe blev en fullt utvecklad vulkan. Men ändå.

Och nej, några vidare bra bilder kan jag inte heller bjuda på, för jag har tydligen tappat bort mitt stativ, hur det nu är möjligt. Använd blixt tänker ni, nej, det tänker jag då rakt inte göra. Så det blir inte bättre än såhär.

Yeah well, jag tror att jag går och sätter mig och sover några timmar då. Känner efter hur många Novalucol som jag kan stapla i strupen, tar ett personbästa på det och hoppas på bättre tider. Ha.

Gott nytt år för tusan!
Och hur jag har tänkt med 2016 det ska ni få veta i ett muntrare inlägg.
Så det så.