Avståndet mellan vilja och karaktär 

Nej men vi kan väl säga såhär, jag behöver inte precis fundera på vad jag ska ägna dagarna åt. Herregud vad tiden går och vilket heltidsjobb det är med två barn. Det kom förstås inte som någon överraskning, men någon slags tid till annat än att amma och byta blöja hade jag kanske tänkt mig. Men det går sådär. Alltså livet i sig går hur bra som helst, men det här med att blogga, eventuellt styra upp något konstverk eller plocka bland tvätten, det går rätt dåligt. Som tur är fixar Jocke det sista och mycket, mycket mer, men de bitarna som blir lite som terapi för mig, det hinns inte med. Och det är väl okej egentligen och jag hittar väl någon rutin så småningom, men just nu, njaaa.

Visserligen försöker jag komma iväg och träna i ottan, precis som innan Erling, men det är också lite av en balansgång, för har han öppnat mjölkkiosken i tid och otid då är jag en obotligt trött mjölkbonde när det är dags att gå upp för den aktiviteten, men jag kämpar på och mår väldigt bra av den där timmen på gymmet. Och längtar oerhört mycket efter att komma tillbaka till den kroppen jag hade innan, i alla fall så pass att jag kan få på mig mina vanliga kläder. Det vore inte så dumt.

Nu har det ju snart gått tre månader sen han föddes (hur fort går tiden), så bara det att jag har börjat träna känns väldigt bra och det är klart att det tar tid. Men mitt tålamod, det är inte min bästa egenskap om vi säger så. Förutom den lilla detaljen så känns det mesta mycket bättre denna gång än med hur jag upplevde det efter att Frank fötts. Och tur är väl det, fy vad jobbigt att jazza runt de tre första månaderna, nej tack. Bättre att må bra, vara tacksam och lagom loj än att gråta floder över ytligheter på grund av diverse hormonella käftsmällar.

Sen är det klart att det kan bli lite fulgråt över att kläderna inte passar än, men se det har jag löst med att köpa nya kläder, jag vet, så himla smart, dock oekonomiskt, men för tusan, jag kan ju inte gå runt och vara sur över för små kläder och vantrivas i mig själv bara för att Erling inte tog med sig hela bohaget på en gång. Haha. För 12 kg är tydligen ingenting som jag pissar ut om vi säger så.

Så tack kroppen för att jag får må bra nu. Det bådar gott inför framtiden. Nu ska jag bara få avståndet mellan vilja och karaktär att minska, för viljan ställer klockan på 04.15 (jag vet, helt sjukt tidigt, men det ska ammas eller pumpas ut, hinnas dricka en smoothie, få på sig träningskläder och sen infinna sig på gymmet klockan 5, kalla mig galen, men vänta bara ska ni få se) och karaktären äter kakor och annat onyttigt, men jag vet ju att om jag väl bestämmer mig så kan jag fixa det här.

Så jag krigar vidare.

Sen då…

När vi kom hem så möttes vi av den finaste av korgar, full med parmaskinka, salami, goda ostar, marmelad, choklad och bubbel. Alltså allt det där som jag inte ätit under graviditeten pga. pekpinnar från icke källkritiska studier, om ni frågar Agnes Wold 😉

Kom igen vad glada vi blev! Innan jag ens satt tänderna i godsakerna så vattnades det så i munnen att den där mackan på förlossningen sågs som en fis i rymden. Tusen tack kära vännerna, Johan och Vuka!

Sen landade vi i någon timme innan mormor och morfar kom med Frank (och en jädra god chokladask). Som vi längtat efter Franken. Och han var allt bra nyfiken, tittade kanske lite frågande på Erling till en början men sen var det raka vägen upp till sitt rum. Det första Frank ville visa lillebror var hur frän han är med Darth Vaderdräkt samt vilket himla fint rum han har. Kom, kom sa Frank glatt och vi följde efter. Älskade unge, klart att Erling ska ha koll på var Frank bor.

Nu var familjen komplett och dagarna innan mjölkkiosken ställt sig på vid gavel och bjudit upp till baby blues så hann vi allt gå på några sköna promenader, leka i lekparken och inte oroa oss nämnvärt över hur vi skulle få ihop livspusslet…

Summan av kardemumman

Och så hade då lilla Erling kommit till världen. Lilla och lilla. Ganska lång för sin ålder, haha, med en helt normal vikt. 54 cm lång och 3840 gram kärlek, som ni redan vet. Och hår, han har hår. Frank hade typ 5 långa hårstrån mitt på huvudet, Erling har en bokstavligt talat bebislen brun kalufs, så fint. Oklart om jag ska tacka halsbrännan för det eller inte, men bra rart är det. Kalufsen alltså, viss halsbränna uppstår fortfarande fast jag har hänvisat den dit pepparn växer x antal gånger.

Så låg han där i min famn, sög tag i tutten så att det sjöng i hela bröstkorgen på mig och vi fick in den efterlängtade mackan. Den hade jag ju sett fram emot som bara den. Men i samma stund som jag tog en tugga så insåg jag att det var dumt att föda barn tidigt en måndagsmorgon i just den aspekten eftersom det sällan finns söndagsfärskt bröd, haha. Upplevelsen av mackan från förra gången överträffades alltså inte, men man kan ju inte få allt 😉

Och själva förlossningen gick ju hur bra som helst. Jag hade tensmaskinen till det att jag ålade mig ner i badkaret och sen var det ingen mer smärtlindring än varmvatten, envishet och svordomar. Precis som förra gången var min inställning att det kommer göra mer ont så det är bara att kämpa på, jag är en kvinna med urkraft skapt för detta och kroppen vet vad det är frågan om, så naturligt som det kan bli med andra ord. Och uppenbarligen har jag min tidigare träning att tacka då jag denna gång kände mig så stark att jag vill jula i korridoren utanför när det var dags att åka hem, men man vill ju inte vara för skrytsam, jag menar vi bor ju i landet lagom. Ha!

Sen när vi hade kört en smula anknytning, vilat några timmar och Erling och jag hade blivit godkända för hemfärd så åkte vi helt sonika hem runt lunch den 14:e mars. Tog med oss all packning och vinkade glatt adjö.

Jag med ett bedövat stjärthål och ett underliv som sved som om det gjort en glidtackling i en innebandymatch efter några korsstygn, Erling ovetande om framtiden och Jocke gubbtrött av ansträngning, haha. En perfekt trio med oerhörd längtan efter Frank och tacksamhet att allt gått så bra.

160314 03.32

Som sagt, jag låg där i badet och svor med jämna mellanrum och blev mer och mer kissnödig, Jocke fick hjälpa mig upp så jag kunde slå en drill och sen tänkte jag graciöst hoppa ner i badet igen. Men det var tydligen inte Erlings tanke.

Nej, nej, för när jag tog en dusch efter toabesöket (så mycket enklare att duscha av sig istället för att torka sig, haha) så var nästa värk något helt annat än de innan. Jag bad Jocke ringa på klockan efter Anna så att jag fick förklara att det kändes annorlunda. Hon förstod att det började närma sig och jag började ana det i samma stund som jag kände mig bajsnödig. Anna tillkallade en annan barnmorska och de började duka fram vagnar med verktyg och jag hoppades innerligt att det lilla livet skulle titta ut snart.

Jag ville gå på toa igen men bajsade lite på golvet istället och sen var det tillbaka till sängen. Och det här med att baja lite det hör liksom till, jag bad förstås om ursäkt men det sista jag tänkte på var hur jag såg ut och hur min kropp uppförde sig, spritt språngande naken med en enda uppgift, föda barn!

Så jag tog plats i sängen, ställde mig på knä och förstod att det var krystvärkar jag hade att göra med nu. Livet skulle komma ur mig och jag tog i för kung och fosterland. Dock mer sansad än förra gången och lyckades på något bra sätt andas rätt och inte trycka på efter att krystvärken avtagit. Som sagt, ska en föda fram en Chesterfieldsoffa så får man ju fasen försöka hålla fattningen så att flyttfirman inte spricker i sömmarna, om vi säger så.

Och på tredje eller fjärde krystvärken så rann soffan ur mig. Lättad och tacksam. Jag ville göra high five, få en fanfar och glädjevråla men inväntade Erlings skrik och fick sedan likt en secn ur Matrix rulla mig runt navelsträngen och sätta mig till rätta innan han kom till min famn. En sån förtjusande liten skrynklig gubbe med 10 fingrar och 10 tår.

Total lycka! Bragdguldet var i hamn och moderkakan skulle bökas ut. Alltså det här som kommer precis efter en förlossning, det tycker jag att man kan spola förbi. Eftervärkar, blödningar, mindre lagning av flyttfirma och sånt viktigt som ändå måste ordnas, men det gick bra. Det känns ju också, icke att förglömma, men med en livs levande liten människa i famnen är det givetvis en smärta som snabbt går över.

Erling var född och vår familj blev komplett.
Hur det var sen återkommer jag till…

Som en inlåst utbrytarkung…

Barnmorskan som tog emot oss när vi kom hette Anna och mindes oss från förra gången, dock avslutade hon sitt pass innan Frank hade kommit ut, men nu var hon till vårt förfogande under hela tiden och jösses vilken lugn och bra tjej. Passade mig perfekt.

Så när jag hånskrattat åt min vikt blev vi tilldelade ett rum med badkar, vilket jag hade önskat när jag ringde in. Det finns inte så många rum med badkar, men vi fick ett och det kom att bli den bästa smärtlindringen under denna förlossning.

Klockan var som sagt runt 22.30 när vi kom in, Anna satte på de där grejerna som kontrollerar barnets hjärtljud och jag svassade runt i rummet med tensmaskinen och undrade hur länge detta kan tänkas ta, om jag ens var lite öppen eller om det var falskt alarm och vi skulle få åka hem och vänta ut ordentliga värkar. Så här vid närmare eftertanke så var det tydligen ordentliga värkar jag hade och vid första kontrollen var jag öppen ungefär 4 cm, så det vara bara att kriga vidare.

Jag fortsatte med mitt tablettmissbruk, dvs tugga Novalucol och Jocke jämrade sig över den obekväma fåtöljen i hörnet under tiden som jag drog på en spellista. Jag tittade på honom och tänkte, du skämtar, gnälla över en hård fåtölj när jag ska föda fram en hel Chesterfieldsoffa inom en hyfsat snar framtid. Men jag ville inte förstöra stämningen så jag var tyst, haha.

Och värkarna tilltog. Jag hade ingen koll på klockan, jag hade koll på tensen och insåg att jag hade svårt att slappna av när värkarna kom. No shit, Sherlock! Lätt att hålla axlarna nere när det känns som ett ånglock försöker krypköra igenom en tunnel som är alldeles för liten. Det bränns och svider och gör ont. Så ont att ett bad var på sin plats till Jockes lycka, det betydde att han fick full tillång till sängen.

Så vi hjälptes åt att få ner mig i sittbadkaret och där satt jag med de mest konstiga ställningarna som var möjligt. Har ni sett ett sådant badkar? Att ens försöka röra sig kan ju verka omöjligt med en sådan kroppshydda, men jag kände väl mig som någon slags utbrytarkung i en inlåst bur där jag kravlade runt för att bemästra värkarna på bästa sätt. Det gick så bra att jag till och med lyckades slumra till. Skönt.

Och nu började det närma sig…

The förlossningsbrev

Jag använde förstås mitt förlossningsbrev som jag hade skrivit när vi skulle få Frank, så gjorde jag bara några små justeringar. Och jag måste säga att det är bra fiffigt med ett sånt här brev där jag och Jocke får möjligheten att skriva ner hur vi önskar det och där barnmorskorna sedan har våran egen manual att utgå ifrån under förlossningen, för jag tror inte att jag hade kommit ihåg allt om jag skulle få en massa frågor. Så detta lämnade jag över tillsammans med ett glatt humör 🙂

Game on!

Fotograf: Dan Lindberg

Nu ska ni få höra. Tre veckor senare, som sagt, min ambition är att blogga mera, ännu så länge får vi väl ta det med en nypa salt, jag menar det är har ju ändå blivit april nu 😉

Men nedan är inget skämt, det är helt och hållet sanningen, om hur det var när Erling kom till världen. Det där med blommor och bin kan ni ju redan, men själva framfödandet och dagarna innan.

Och ja, för känsliga läsare som får slemmiga bilder i huvudet, ni kan återkomma om någon vecka då jag förhoppningsvis har kommit förbi den biten av förlossningen och är mer inne på baby blues och bebisbubbla…

Såhär var det:

Det hela började med att den så kallade slemproppen (flytningar som ser ut och beter sig som slajm som går att köpa på burk på slajmiga leksaksaffärer, om ni vill veta konsistensen alltså) gjorde entré på lördagen den 12:e mars och efter det smög sig värkarna på lite försiktigt. Vi tog det säkra före det osäkra och åkte med Frank till mormor och morfar redan då så att det inte skulle bli något drama för honom om vi skulle vara tvungna att åka in mitt i natten. Jag var ivrig som bara den, yes, nu kommer han snart. Måtte detta vara startskottet tänkte jag väl medveten om att det kan dröja en vecka till.

Under natten till söndagen så hade jag värkar med 10 minuters mellanrum och inte särskilt kraftiga, så jag kunde sova hyfsat i alla fall. Söndagsfrukosten intogs på McDonald’s där jag laddade med massa onyttigt och jag hade banne mig TENSen med mig, tjusig tjej punkt nu. Men äsch. Sen åkte vi hem och jag la mig i badet, snackade lite med förlossningen och sen tog det lugnt resten av dagen. Sov tyvärr inte middag eftersom vi tänkte att nu så, nu kommer det snart bli tätare verkar.

Det blev de först på kvällen men inte jätteregelbundna, fast de kändes mer och mer. Vi packade ihop alla saker, som om vi skulle stanna minst en vecka (man har ju liksom ingen aning om hur det går, även om vi åkte hem med Frank samma dag). Jag ringde till förlossningen igen och sa att jag tänkte komma och föda barn, hoppas jag. Så jag var välkommen. Kl.22.30 isch den 13:e mars vägde jag in mig på en matchvikt av 84,5 kg och med värkar som kändes och med ett hopp om att nu ska det här lilla livet komma ut.

Jag var redo att släppa ut fjärilen från puppan!
Sen var det game on och överlämnande av förlossningsbrev. Nu kör vi!

Nils ERLING Viking

Nu är han här, den lille gubben som har varit i min mage i 289 dagar. Ni som vet ni vet ju redan, det är inte precis så att den här bloggen står för de mest dagsfärska nyheterna, men förhoppningsvis kanske jag kan hitta tillbaka till det inom en snar framtid.

Mitt flöde på Instagram är dock desto mer uppdaterat och just nu speglar det så klart den här bebisbubblan som vi befinner oss i. Bubbla och bubbla, en bubbla som jag tycks fylla med den omtalade tredagarsgråten plus några extra dagar, tvivel på min roll som tvåbarnsmamma och det faktum att jag återigen har snott Dolly Partons boobs (eller annan valfri storbystad kvinnas bröst, OMG!). Som tur är vet jag ju att det går över och att min roll som tvåbarnsmamma får vara just tvivelaktig såhär en vecka efter att jag vrålat ut en lillebror.

Men som förra gången så tänker jag att jag delar med mig av det här, det här med att föda barn, fast i omgångar och att ni som fortfarande hittar hit ibland kan tänkas uppskatta mina historier, för som sagt, jag försöker gärna bli bättre på att underhålla min blogg då jag egentligen älskar att skriva och att fota.

Så vi börjar så. Att han är här nu, han kom på tredje krystvärken den 14:e mars kl 03.32, är 54 cm lång och vägde 3840 gram. Och jag tror banne mig att den lilla gubben heter Nils ERLING Viking. Vad tror ni om det?

Fortsättning följer…

Kiddon kvar i kaggen

Tack Ylva Maria Thomson för inspiration. Kolla by the way in hennes grymma skulpturer här!

En prins är född, grattis kronprinsessan Viktoria och prins Daniel. Och vilken himla tur att brorsan i min mage inte behagade komma ut samtidigt, skulle ju bli ett sånt tjat då, jaha du lille vän är minsann född samma dag som prins Oscar Carl Olof. Men klart att Franks lillebror ska få en egen dag, frågan är bara vilken. Och vänta bara så ska ni få höra på kungligt namn när den här krabaten tittar ut, jojo!

Med andra ord är det lugna gatan här. Jag är i något slags mellanland där latheten tar över ambitionerna, den där rackarns väskan är inte packad än, jag tänker bara på att baka en kladdkaka men hamnar således i soffan eller sängen och slötittar på serier till jag somnar och stånkande tar mig upp några timmar senare och suckar åt min oförmåga att jag inte gjort någon nytta. Ha.

Men igår kväll tyckte jag att jag i alla fall fick en hint om att det kunde vara på gång snart, och det är ju inte så konstigt, BF (beräknad förlossning) är ju på lördag. Så då blev jag lite stressad och skrev en lista på vad jag tyckte var lämpligt att jag hade förberett. Men äsch, vara höggravid och oföretagsam tycks vara mer lockande. Jag menar, lite spänning i vardagen vill man ändå ha kvar. Och som den tävlingsmänniska jag är så kan ju ”packa-förlossningsväskan-på-kortast-möjliga-tid” bli en ny punkt i förslagsvis Gunniess rekordbok.

Så jag sitter här en stund och hoppas att min tankekraft ska bli verklighet och saker ska styras upp. Förutom de väsentliga sakerna som ändå är bra att ha när jag ska föda livet ur mig så har jag som ni ser bockat av det här med att göra en skulptur av min kroppshydda. I måndags fick jag nämligen hjälp att gjuta av min kagge. När jag var gravid med Frank var jag inte ett dugg intresserad av det men nu tänker jag inte vara gravid någon mer gång så då är det lika bra att passa på.

Jag ansade så gott jag kunde på sina ställen för att slippa ofrivillig bikinilinjevaxning och smörjde in mig med en hel burk vaselin, jajamensan, bjöd in min konstnärliga kompis Erika och bad henne klä in mig med gipsbinda. Hon har ju precis som jag läst bild för lärare och då är det minsann inget konstigt alls med nakenfisar som ska skulptureras eller målas av, så hon var en perfekt kandidat för uppdraget. Sen var det gipsbinda från hals till lår. Sen höll jag på att svimma av. Allt för konsten. Jag ville liksom inte ligga ner eftersom kroppen (läs tuttar och sidfläsk) skulle flyta ut på sidorna då och inte få en trovärdig form, så jag stod upp. Som en staty i en si så där 40 minuter, det gick ganska bra. Mannen fick komma och mata mig med Dextrosol och Aloveradryck när jag började bli lite yr, men då kunde vi i alla fall göra klart den stora skulpturen och jag kunde sedan sätta mig i badkaret och andas ut. Ni ser ju själva, tar lite tid att täcka en sådan kroppshydda, haha.

Nu ska jag bara göra den ännu mer snygg, konst som är vitt är ju inte riktigt min kopp te, om vi säger så. Kanske att jag funderar på det en stund nu och ser om det blir något gjort, eller en kladdkaka eller en powernap 😉

Då vet ni. Med andra ord. Kiddon är kvar i kaggen punkt nu.

Ers hövliga klurighet…

För er som missat alltså:

Deras hövliga klurigheter kreatören Eva och snickarhjälten Jocke har den stora glädjen att meddela att de väntar sitt andra barn. 

Födseln är beräknad till mars 2016.

Under hösten 2015 förväntas inga större förändringar i Evakims program. //

Ja, jag menar vi vill ju inte vara sämre än Kungahuset 😉