Vi kom som sagt hit till Öland i tisdags kväll, precis lagom till att tiden skulle slå om till onsdag och bli bröllopsdag. Fast så fort sängen var bäddad och bilen urpackad så somnade jag med hull och hår och väntade med firandet till dagen. Firande och firande, det blev i alla fall en god middag tillsammans med Ölandsföräldrarna och så en skål i champagne, vilket var alldeles lagom.
Vi mindes tillbaka till hur det var för tre år sedan, (kom igen vad tiden går fort, tre år, ja jösses) vilket baluns det blev på kvällen, hur snygga vi var och vilket fantastiskt bröllop det blev. Men nu var det lugna gatan, vigselringar med avtryck och prästkragar i bukett. Grillad kyckling och rostad färskpotatis, en filosoferande Frank bland blommorna på ängen och en härlig sommarkväll med stenkastning från bryggan.
Allt som vi älskar och ingenting av det vi inte älskar, möjligtvis att det är 42 mil enkel resa hit men annars är banne mig den här platsen full av kärlek.
Så är det med det och nu kör vi midsommardag.
Kram so long raringar!
Nu är väl det här så klyschigt att man kan få nog, men jag är så lycklig att jag alltid känner mig älskad. Fast vårat bröllop tar nog priset. Trots att jag inte fällde en tår av lycka på hela helgen så kan jag nu i efterhand när jag försöker minnas tillbaka till de fina talen börja böla av tacksamhet och lycka. Förutom att det blev en hejdundrande fest som det fortfarande talas om så kände jag mig så älskad som jag inte trodde var möjligt. Att jag dessutom skulle bli gift kunde jag väl inte tro. Snacka om älskvärt!
Jag tror inte jag behöver skriva mer än så. De fantastiskt fina bilderna som Adorable Moments tagit får tala sitt tydliga språk. Sen önskar jag förstås att alla som själva vill ska få känna den där obotliga kärleken, känna sig älskad för den du är och leva lycklig.
Och självklart hoppas jag att ni alla får en fantastisk julafton, jag ska göra mitt bästa i alla fall med start nu.
Puss och kram raringar!
Så var det dags för bröllopsdag igen. Den andra i ordningen. High five för Evakim!
Den började bra med en solig promenad och en lugn Frank (han fick som sagt spruta igår och har varit lite hängig) i vagnen, fortsatte med hushållsarbete och laddning för lunch på Naturens Hus och senare eftermiddagsfika med Elle, men det gick inte Frank med på så istället för att umgås skivade jag ihop en sallad, skar mig i fingret och blev lite sur. Men Frank blev tillfreds och somnande i min famn och jag fortsatte hushållsarbetet. Fast inte med honom i famnen, det hade blivit lite bökigt.
Till nu på kvällen då mannen och jag firade härligheten att vara äkta makar med en utsökt middag på East West sushi. Och i vanlig ordning var det fantastiskt gott. Bästa servicen och servitrisen som kom ihåg oss sen vi förlovade oss. Vi fick till och med tomtebloss till desserten. Gullit. Temat för kvällen var ingefära, egentligen borde jag toppat firandet med en ingefärsmojito men det får vi ta en annan gång. Desserten var ingefrssorbet, så jäkla god.
Under tiden fick Frank umgås med mormor och morfar och nu sover han i min famn. Och ja, det här med sprutor gör uppenbarligen inverkan på dagsformen, men det går snart över. Älskade lilla unge.
Sen promenerade Jocke och jag hem längs Svartån och fick syn på två bävrar som slogs eller kramades, lite oklart, men väldigt roligt att se. Och jag berättade så klart för alla vi mötte att det var två bävrar i ån. Jocke tyckte att det var onödigt, men jag tänkte att det var nödvändigt då alla inte har sett bävrar. Och mycket riktigt, vi mötte en dam som minsann aldrig hade sett en bäver. Ha.
Så bröllopsdagen byttes till bäverdag och imorgon satsar vi på en oemotståndlig onsdag.
Eller i alla fall en fin onsdag. Det är bra nog!
Puss å kram så länge!
När jag tittade igenom gamla kort häromdagen så fick jag bland annat syn på dessa. En vecka efter att jag hade träffat Jocke för första gången kom han och hälsade på mig på Öland. Jag visade mitt paradis. Vi firade midsommar ihop och jag frågade chans på honom, han sa ja, vi tog cykelvägen genom kohagen för att komma till Kalk, tältade på Böda och blev så kära som jag inte trodde var möjligt. Jag var vacker som en sommardag och sprallig som en hel flock av fjärilar, förväntansfull inför framtiden och överlycklig av att ha hittat honom med stort H.
Jag är fortfarande makalöst kär, överlycklig av min tillvaro och tacksam för livet. Nu 3,5 år senare tar vi med vår lilla skatt till mitt paradis och ger det till honom. Vi väntar med att cykla till Kalk och tälta på Böda, men vi delar med oss och fyller Frank med drömmar…
Den där tiden vi var på Öland, mannen och jag. Då vi bara åt god mat, läste böcker och göttade oss. Då jag inte jobbade eller jobbade. Den tiden såg ut ungefär såhär. Och innan vi lämnade ön firade vi med en utsökt middag på Kalk för att tavlorna hade blivit sålda. Åh vad det vattnas i munnen efter en gourmethamburgare…
En annan kväll åt vi räkfrossa på bröllopsrestaurangen, Med havet intill, där är det väldigt många glaspartier. Och tydligen välputsade för när vi satt där och skalade för glatta livet och mmm:ade och njöt över vår tillvaro så kom det en tjej som dundrade rätt in i en ruta. Tallriken gjorde en uppercut på näsan och alla räkorna for ner mellan tuttarna. Jag tänkte fan att jag inte filmade det där, jag hade vunnit ”American funniset home videos” på en gång, men istället fick jag bita mig i läppen och inte börja skratta, tycka lite synd om henne och sen bara skala vidare på de goda räkorna. Men ser ni scenen framför er, är det inte en liten krydda i vardagen så säg.
Sen åt vi förstås mat hos Ölandsföräldrarna och skrattade gott åt allt möjligt tok. Vi cyklade ner till havet och la oss på stranden, jag skjutsade Jocke på pakethållaren och det kändes som om vi var 17.
Jocke, Öland och jag är en gnutta kärlek det.
På tal om att gifta sig. Idag är det på pricken 11 månader sen vi gifte oss. Helt galet bra. Och för en vecka sen ungefär hade jag ingen aning om var jag hade lagt mina vigselringar. Damn it. För ett ögonblick tänkte jag att äsch, jag är ju ändå gift liksom. Fast sen kom jag på att det vore väldigt sorgligt om jag hade tappat bort ringarna på riktigt.
Jag tänkte att jag hade tappat dem på gymmet, lagt dem på något tokigt ställe på jobbet eller att Wilma hade lekt med dem. Sen började jag nästan grina lite för att jag verkligen trodde att de var förlorade.
Men så sov jag på saken till klockan var 05.00 dagen efter. Då vaknade jag och kom på var jag hade lagt dem. Jag hade lagt dem i en tröja med dragkedja på fickorna. Och det hade jag gjort på jobbet bara för att jag skulle smörja in mina nariga små flicknävar med handkräm. Fiffigt.
Sen kunde jag somna om och livet var frid och fröjd. Och nu sitter de där de ska. På fingrarna. Allt är i sin ordning och kanske öppnar vi en flaska champagne bara för att.
Foto: Bröllopsfotografen såklart!
När jag skulle bli fru så tyckte jag som sagt att en duktig fotograf var lika viktigt som en vigselförrättare. Jag skriver jag för Jocke hade ingen talan gällande den punkten. Det var ett kriterier för att bröllopet skulle bli bra. En bröllopsfotograf av rang. Alltså.
Därför letade jag tidigt efter en sådan. Och jag fann dig. Du skrev mail som påminde om en öppen famn och jag blev till en början lite skeptisk men förstod snabbt att det skulle bli hur bra som helst. Och eftersom jag ratade bröllopstidningar och bröllopssajter men gärna tittade på fina fotografier så hade jag ingen aning om hur ett bröllop egentligen skulle gå till.
Och då måste jag säga att det var en himla tur att jag hade dig vid min sida under planeringen, dagen innan bröllopet och givetvis på bröllopsdagen. Och du gjorde ett fantastiskt jobb, men jag tycker att du kan lägga till bröllopsplanerare på ditt CW.
För vad hade minglet, snittarna och champagnen innan middagen blivit av om du inte sagt att så brukade man göra? Och vad hade hänt med blommarna på bordet om du inte hjälpt mig att plocka dem i blomsterlandet dagen innan? Hur hade bröllopsprogrammet sett ut och hur hade jag klarat planeringen utan en livlina i huvudstaden? Och hur hade fåren reagerat om det inte var du som stod bakom kameran? Och hur i helsike skulle det kunna bli så fina foton om du inte tagit dem?
Vi. Japp, ni får det bli vi, mannen och jag är väldigt glada för ditt fantastiska arbete. Att du dessutom smög runt under bröllopsdagen som en listig räv och fångade ögonblick, detaljer, skratt, kärlek och mycket mer utan att knappt märkas är bra. Och mer eller mindre ofattbart om man tänker på hur många fotografier du fick ihop.
Jag säger tack Emma för att du förevigade vår särskilda dag då jag blev fru i färgglada Converse och i en bröllopsklänning inte lik någon annan. Och jag säger tack för att du fångade min snygga man på så många bilder att jag börjar dregla om jag tittar för länge.
Keep up the good work lady!
P.S Några av ovanstående kort är även tackkort, är de inte fina så säg? D.S
Såhär blev jul- och tackkorten. Och nu hoppas jag att posten har gjort sitt bästa och att den där rackarns julpåsen fyllde sin funktion så att alla som uppvaktade oss under vår dag har fått ovanstående kort eller liknande i brevlådan. Annars får ni glutta på det här. Hur det än är så önskar jag er alla en fantastisk jul. Var rädda om er och ta hand om varandra.
Stor julkram från frugan!
