Två grader och regn. Lucia 2019. Erling har sjungit på julsånger sen början av november och är den busigaste och finaste pepparkakan jag sett. Och jag har så klart sagt ja till att fixa årets julfest på jobbet, vill få det mysigt och personligt. På Lucia och allt.
Nu jävlar ska kreativiteten flöda. Bakat saffranskladdkakor och vikt stjärnor av omslagspapper, valt ut färgmatchade skålar från min Marimekkosamling till snacks, skrivit allas namn på varsin pepparkaka, inhandlat öl och julmust, fixat välkomstdrink på årets glögg och Cava. Dukat så ini bängen fint att jag borde svida om till festfixare mer ofta.
Men först luciafirande hos Erling. Duktiga pedagoger som pyntat till Greta Thunbergs förtret med grön mossa från närliggande skog och kottar snötäckta av florsocker. Vi sjunger några sånger och äter sen glatt. Farmor är med. Så fint att hon kunde komma och hälsa på. Älskade farmor Rita som kämpar på. Fruktansvärda cancerhelvete. Detta ska gå bra. Vi alla är vid gott mod. Motar helvetet i grind.
Pedagoger, barn och föräldrar. En liten Pixibok till barnen och ingen pedagogpresent. Det kan omöjligt vara så att det bara är jag som tänker på det. Drar igång en insamling efteråt. Har styrt dessa presenter lika länge som jag varit förälder till ett barn på dagis. Det måste ändå ses som ansvarsfullt och vuxet.
Sista gången hos kuratorn i veckan, fullt med stämplar på högkostnadsskyddet så nästa blir gratis. Blir ingen nästa. Jag ska klara mig själv nu. Vara vuxen. Det ska nog gå bra, självbilden är lika skev som innan men mina relationer något bättre. Det är en annan femma. Men jag fick i läxa att vara kreativ sen förra veckan. Den blev underkänd. Jag vill inte göra något när jag är mest depp. Inte ta ansvar för någon mer än mig själv, knappt det, inte prata med nån eller förväntas göra något. Då vill jag bara vara på Öland. De öppna landskapen och jag mot världen. Jag räcker till på jobbet. Med råge. Sen är jag som en gnistrande sparlåga som sprakar till och fräser när skenet inte är rogivande lugnt.
Men som jag fixade en julfest då. Självklart med hjälp av några härliga nissar, men tomtemor kan hon. I röd tyllkjol med en legogubbe i örat och hyfsat ödmjuk inställning. Försöker ta åt mig av berömmet och känner mig stolt över att jag släppte ut kreativiteten. Den behöver ju blomma.
Jag tog med den gröna mossan från förskolans luciafirande, copy paste bara. Vi tänkte att återvinning ändå är aktuellt och något Greta skulle gilla. Jag hade med stora kottar, nästan vissna tulpaner, gamla mässingsljusstakar, äpplen i trä och min känsla för färg, form och komposition. Den skojar man inte bort. Och det blev så jävla fint. Eller hur? Och mina röda vimplar.
Bordsplacering med en pepparkaka som blivit mjuk, ett klassiskt godishus och sen italiensk buffé från Sorella och Fratelli. Alternativt julbord och det kittlar dödsskönt i kistan. Överblivet tyg som duk och stearinljus som brinner. Melankolisk julmusik så att man nästan somnar. Ivrigt julklappsspel och vinst av en raritet, min kollega Sonny Larssons första tryckta skiva med Motherlode. Behöver min gamla LP-spelare nu. Sen kwizz på skånska och snack, dans och undanplockande. Tomtemor alltså.
Somnade klockan fyra, varm av energipåfyllning, planer för 2020 och insmord med balsam för själen. Ha!
Och ett blogginlägg. Det var inte igår. Läste du enda hit? Tack i sånt fall. Skriva är ju kul. God jul!
Skrivet den 14 december 2019 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Min kära vän Tereza är ju en fixare av rang och bjöd in till surdegskurs på Malins hembageri i lördags. Bagare Stefan håller i kurser och jag var inte sen att anmäla mig och min lilla mor. Mamma Ulla som älskar att baka och som inte köpt bröd på vanlig matbutik på åratal tyckte förstås att det var ett roligt inslag. Däremot åker pappa Pohlman och handlar nybakat bröd på just Malins hembageri lite då och då.
Jag är ju en periodare när det gäller bakning och bakar sällan matbröd, men eftersom mamma nyss fyllt år så ville jag göra det här för hennes skull.
Dessutom tänkte jag ta revansch sen jag gick på högstadiet och fick 1:a i lilla bagarskolan, haha. Oklart vad jag fick för betyg i lördags men jag fick med mig tre exemplariskt bra hipsterlimpor och en påse knäckebröd. Visserligen kom jag på igår att jag glömde en plåt med knäckebröd. Yeah well.
Nu har alla kursdeltagare en surdeg att ta hand om och vårda. Jag lämnade förstås bort min till mamma för att jag kände att jag inte riktigt kunde ta ansvar för en sådan liten degbebis. Fast jag blev på riktigt sugen på att baka sånt bröd igen. Verkligen gott. Kan ni?
Och bor ni i Örebro med omnejd kan jag verkligen rekommendera en kurs i brödbak, roligt och lärorikt. Stefan har bakat sitt bröd på samma surdegsbas i 17 år, lite fränt ändå.
Nej, nu är det dags för måndag.
Hoppas att ni får en bra dag! Och deg 😉
Jag snurrar visserligen vidare i min existentiella karusell men jag anar att åkturen kan vara över snart, tänk så skönt det vore. Emellanåt går det så där fort som när Pippi Långstrump springer runt utav bara helvete och Kling och Klang ramlar i en hög när hon hastigt stannar. Metaforiskt så är det väl lite så, full rulle med styrning från konstapel av prestationsångest, men med en något dålig broms.
Säger jag högt vad karusellen drivs av så blir jag ju full i skratt. Och nu skriver jag väl i gåtor här, men det här med höstdepp och elände utan anledning är ju en jävligt stor gåta. Åtminstone för mig.
Därför har jag träffat en kurator två gånger, första gången var det inte särskilt muntert. Jag snorade upp ett helt paket av tårvänliga servetter och kände mig alldeles tom när hon frågade vilka tre saker jag ville uppnå den dagen. Konstpaus de lux.
Vara snäll. Inte arg. Och titta på julkalendern utan tjafs. Bara en sån sak, få kidsen att fatta traditionen och försöka vara tysta i 13 minuter. Omöjligt. Lämna rummet om man inte heller vill se är inte aktuellt för man vill ju ändå vara med på något vis.
Sen kanske det bara är jag som tycker att julkalendern är bra i den här familjen, som skrattar åt skämten som barnen inte förstår och tycker att det är en mysig grej att titta på tillsammans. Lite för höga förväntningar i vanlig ordning.
Hur som helst, senast jag var hos kuratorn så var det mer muntert. Jag kände mig gladare trots att jag fällde en och annan tår även då, hon tjatade vidare om de där guldflagorna i vardagen och jag mådde nästan lite illa över carpe fucking diem, men så kom vi in på kontroll och påverkan. Vad kan jag egentligen kontrollera och påverka?
Det är sannerligen bara mina egna handlingar, men ack så mycket energi jag lägger på att tolka andra, bli förbannad i tystnad, knyta näven i fickan, försöka passa in för att jag tror att det är så jag ska vara istället för att passa på att vara precis som jag är. Och så sa hon såhär, tänk som en hund, kan du inte leka med det, inte äta det, då kan du pissa på det och gräva ner det.
Så hej, pissa och gå vidare. Och färga håret rosa. Det gjorde jag precis. Som flamingons näbb fast i min lugg. Det kanske ni får se någon gång. Nu ska jag minnas alla sommarens guldflagor och ta den rosa luggen och hoppas på skönhetssömn utan inträde på mitt ångestdrabbade tivoli 😉
Så ni vet. Sov gott godingar eller god morgon!
Jag ska väl inte hålla på och älta det här egentligen men jag förmår mig inte riktigt att komma på bättre tankar. Jag tittar på bilder från sommaren och tycker att det är helt sjukt att vi då kunde ta ett kvällsdopp hela familjen vid bryggan på Öland kl. 21.20, springa i vattnet och spegla oss i solnedgången. Och det är ju sånt man ska komma ihåg nu när man är dödens trött vid samma tidpunkt, det har varit mörkt som på natten sen kl 16.00 och det är svårt att lura sig själv till ljusterapi och gladlynta påhitt.
Jag har visserligen inte provat ljusterapi, men jag känner att det ändå inte funkar. Mig lurar man inte så lätt, haha. Kanske att lösningen är att fly landet till sydligare breddgrader. Men innan dess så ska jag fortsatta titta på ljuvliga sommarminnen. Och rätt vad det är så har jag ju kommit på bättre tankar, snön kanske kommer och ljusnar upp det hela och sen så är det ju vår igen.
Det är så irriterande att jag blir förbannad på mig själv, vad har jag att känna mig oglad över? Nej precis, inte ett jävla dugg. Jag har allt jag kan drömma om och lite därtill. Kom igen nu fru Hjortsberg, tänk efter, upp med smilbanden och försök se mindre ut som en ledsen hund. You can do it 😉
Och just det, inte nog med denna sinnesförvirring, jag har även varit förkyld i tre veckor vilket innebär, ingen träning, så klart. Men med tanke på att det är min bästa terapi så känns det ju extra drygt att inte kunna självmedicinera med motion och endorfinpåslag. Halsont i skrivande stund, irriterande så hälften vore nog. Om jag ändå var träningsfrisk, då skulle nog resten blir bra ganska fort.
Jag tror det är såhär, jag måste varit en björn i mitt förra liv, min själ tillhör en björnhona och har således gått i ide. Jag får se det så och försöka önska att jag blir en kanariefågel eller annat exotiskt djur nästa gång 😉
Men nu bestämmer jag såhär, hej då länge november, du kan dra åt schmelvete och välkommen december, nu tar vi omtag, famntag, hantag och kyss och kärlek så blir allt bra. Så gör vi.
Önskar er en fin 1:a advent!
Fenomenet Black Friday är ju konsumtionshets utan dess like, men ändå passade jag på. Om jag inte tycker att jag passar in så kan jag ju passa på istället, haha. Så jag klickade hem julklappar till mig själv, två par snygga och sköna skor från Gram shoes.
De där med svanen, kom igen så fina! Och de andra svarta villhövde jag med, med argument att jag inte har några fina lågskor utan då bara går omkring i Nike Air Max. Så för den kontorsråtta jag är så blir det där ypperliga julklappar, funderar dock på att bara slå in skokartongerna och börja använda skorna redan nu. Allt för att lätta upp min melankoliska sinnesstämning.
Och en guldranding kostym, jo jag tackar ja. Dock är inte korvdräkten till mig, även om det hade förstärkt mitt smeknamn sen min tid på IKEA, men det är Franks luciakläder. Eller han säger det i alla fall, att han helst ville vara en sumobrottare men att vi inte hittade någon sådan dräkt så då blir en korv med bröd och tomtemössa minst lika bra.
Finns väl livliga diskussioner om Lucia men på vår förskola så får barnen vara utklädda till vad de vill eller inte alls, och är det någon som inte har kläder så kan man låna luciakläder på förskolan. Jättebra ju. Det gulligaste, Franks förskolebuss ska nämligen komma och lucca hos oss på mitt jobb. Tänk er en hel busslast med gulliga luciaungar. Och en korv med bröd 😉
Sing hallelujah! Eller midnatt råder går också bra.
Nu är det dags för en solig söndag ser det ut som, det livar alltid upp 🙂
Jag tror att min återkommande höstdepp anföll mig med buller och bång i år (synonym; med stort oväsen, ja, inuti mitt huvud), jag har liksom förträngt att jag sannerligen kan bocka av kriterierna för en ”årstidsstyrd depression”, särskilt med tanke på att sommaren var så magisk. Att jag har rest mer än någonsin tidigare i år och att Brittsommaren höll mg i handen i början av oktober.
Sen blev allting brunt. Och grått och dimmigt. Minns inte senast jag såg solen. Jag känner mig som väderprognosen, grå och tråkig. Som att jag spolat bort min kreativitet i ett varmt sommarhav, förlorat drivet till att motivera och inspirera andra så pass att jag helt sonika inaktiverat mina Instagramkonton. Skönt visserligen, men ändå.
Jag tycker ju egentligen att det är jätteroligt och att det är ett intressant socialt fenomen, men när applikationen ”skärmtid” på telefonen berättar för mig hur många timmar jag lägger ner på att scrolla igenom bilder efter bilder utan något egentligen syfte till ett bättre välmående så fick jag lov att ta en paus.
När det känns som att man har byggt upp ett tivoli av självkritik och inte riktigt förmår sig att hoppa av sin karusell byggd i gråskala så är det ju omöjligt att inspirera någon annan om jag inte ens hittar motivationen för att själv steppa upp.
Mitt förnuft får förstås nypa sig i armen var och varannan dag tack vare det fantastiska liv jag lever med min fina familj, men när jag utan anledning fäller en tår och känner mig otillräcklig, då är det inte jättemuntert. Och det är ju ingenting som har inträffat, än att just hösten har dragit sin mantel över landskapet och att det lackar mot jul. Lite som när den första snön kommer och det blir kaos, man vet liksom om det men lyckas ändå inte förebygga och ligga steget före.
Så hold your horses, ni behöver inte vara oroliga, jag behöver bara en viss radioskugga för att istället lägga tid på det som jag mår bra av. Som det här, skriva av mig, samla sommarens bilder i långa rader och kanske till och med hinna måla något då och då. Försöka locka fram kreativiteten fast dagarna aldrig uppnår fulltgott dagsjus.
Jag tror att det kommer fungera, och min paus från Instagram kanske inte blir så långvarig eller så blir den det, jag ska bara analysera några varv till inne på mitt tivoli för att få svar på vem jag tror att jag är, vem jag vill vara och vem jag är. Låter allvarligt, är nog inte en sån big deal egentligen, bara börja tro på mig själv igen och fatta vad som är viktigt…
Så, let’s blogga igen. Upp och ner, hur som helst, glatt och melankoliskt, som livet är. Alltid finns det ju något att glädjas åt även om man skulle behöva ljusterapi dagarna i ända. Yeah well kul om du hittade hit igen 😉
Japp, det blev en skön promenad i dimman i morse. Vilket inte hör till vanligheterna att jag drar på mig underställ, fodrade fotriktiga skor, dubbla vantar, stoppar ner Erling i vagnen och tar med kameran på en definition av ”morgonstund har guld i mun”. Men idag hände det, med råge. Anledningen till att det inte händer så ofta nu som när jag var mammaledig med Frank är att jag vill hinna göra så mycket annat när Erling sover och under de få timmar Frank är på dagis. Säkert felprioritering eftersom jag älskar att vara ute och att fotografera, men ändå. Allt har väl sin tid…
Tur då att jag valde en så vacker morgon som idag, så att den känslan kan ransoneras ut andra dagar när jag håller mig till hushållsnära tjänster på hemmaplan och bara tänker att det vore fint att hinna gå ut också mellan matlagning, blöjbyte och någon slags återhämtning.
Anyway, fint var det och en svan i morgonbestyr mötte vi. Hon var kanske inte supersamarbetsvillig utan ville helst borra ner huvudet i sin fjäderboa och titta på mig på avstånd. Jag uppmuntrade till fotosession och gav komplimanger med hopp om att hon inte skulle anfalla och jag skulle få ta några kort.
Och nog fick jag det som ni ser, men inte den där bilden som jag önskade när hon sträckte på sig och viftade med båda vingarna. Just då var jag inte beredd med kameran, jag är ju inte riktigt som Mathias Klum om vi säger så. Sen knäppte jag bilder till batteriet i kameran tog slut och Erling vaknade. Men i två timmar lunkade jag runt, (läs höll mig hårt i vagnen för att inte halka) och tänkte, fasen vilken perfekt frostig förmiddag.
Så var det med det. Nu satsar jag på att sy julröda vimplar till Jockes förtret.
Tack för att just du titta in här och hoppas att du gillade bilderna 🙂
Igår packade jag ner grabbarna grus i syskonvagnen och gick upp på stan, det hör inte till vanligheterna direkt. Bök, stök och stress, ni vet. Men igår så hade jag en bokad grej på Örebro konsthall där vi skulle simulera en barnvagnsvisning för fotografering till sociala medier så då är det klart att linslusen med kids ställer upp. Haha.
Och det var alltså inte jag som var fotografen för deras räkning utan jag tog ovanstående kort när uppdraget var utfört 🙂
Dessutom följde en av Franks bästa kompisar Wille med tillsammans med sin mamma, så det blev ett lyckat besök trots höstväder och småregn. Men på konsthallen var det ljusterapi och glada miner, förutom att Frank skulle vara en dinosaurie mestadels vilken är något svårt att kommunicera med. Erling däremot kom på hur man gör när man kryper så besöket får ändå ses som veckans höjdpunkt.
Och efter en kulturell genomgång av den pågående utställningen så fick barnen lite fika och tillfälle att rita. Frank målade Garmadon (googla det, snubbe i Ninjago) med arga ögon och med en mun som sprutade eld. Så roligt att se när han ritar och gör sina gubbar med ögon, mun, armar och ben. Jag borde sannerligen lägga mer tid till att pyssla med honom. Not to self.
Hur som helst. Fina skulpturer och grym konstpedagog på konsthallen. Så gå dit och ta en titt vetja. Under höstlovsveckan har det dessutom öppet på eftermiddagarna så att man kan gå dit och vara kreativ med sina barn. Bra grej. Mer info om det finns säkert här.
Nu ska jag försöka göra något bra av den här dagen. Egentligen skulle Frank prova gympa för första gången idag, han var så taggad att han ville gå och lägga sig tidigare igår så att det skulle bli lördag fortare. Vi bytte om, jag hetsåt två äggmackor och sen åkte vi bort till Friskis & Svettis, men se där var det stopp. På parkeringen ångrade sig Frank så nu är vi hemma igen i våra sportiga kläder. Skönt att man får ändra sig.
Yeah well. Happy lördag ni som hittar hit 😉
I helgen har vi haft besök av Jockes barndomskompis Abbe med familj. Alltid lika trevligt när vi ses och för lite mer än en månad sen var vi hos dem och avslutade sommaren på bästa sätt. Så nu kom de hit med sina två superhjältar och precis bredvid där vi bor finns som sagt en fräsig skatepark med flera snygga och färgsprakande graffitimålningar och vad passar inte bättre än superhjältar i en sådan miljö?
Kameran var laddad, mammorna hade kört övertalning så gott de kunde till barnen, vilket slutade med mutbrott och således ett gäng fina foton. Frank ville först inte vara utklädd med sen tog han på sig sin något slitna Darth Vaderdräkt och så gick vi till CV Plaza som det heter. Nyligen har det varit en streetartfestival där vilket har resulterat i flera graffitimålningar av olika karaktär som jag fullkomligt gillar och blir alldeles glad av att det är ett stenkast från oss.
Så i fredags när vi promenerade dit, lite nervösa för att det kanske skulle vara några coola kids där som skejtade och som kanske skulle tycka att det var fånigt att det kom två morsor med tre superhjältar (fyra då Erling låg i vagnen). Men vi var helt själva. Våra superhjältar hann bli varma i kläderna, springa runt, hoppa och posera med ett mål i sikte, den utlovade glassmutan.
Som ni vet tycker jag verkligen om att fotografera även om det är på hobbynivå och inte alltid blir så skarpt som jag önskar, men i den här miljön skulle jag lätt kunna tänka mig en ny familjefotografering. Fast det är klart, det är väl bara jag som egentligen vill bli fotad, haha, vet inte om det är så att den egocentriska ådran växer sig starkare efter en uppnådd ålder av 35, fött två barn och dessutom nästan återkommit till sin normalvikt fortare än jag önskat.
Hur som helst, fredagens superhjältar skötte sig framför kameran och jag lät fingret gå varmt på avtryckaren som ni förstår. Hoppas att ni får en bra måndag!
Skrivet den 17 oktober 2016 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
