Ett slags brandtal för omotiverade träningssugna….

1. Väldigt gravid med Erling. 2. Innan jag blev gravid med Erling. 3. Sommaren 2014. 4. Februari 2015 och min målbild nu. 5. Precis 3 år sedan idag. 6. Fuck lagom säger jag 😉 7. Stå upp för dig själv. 8. En käftsmäll kan oxå vara bra. 9. Och nu, träningsbild sen i torsdags. 

Så här var det, jag har ju tränat till och från innan jag fick kids och försökte hålla igång under graviditeten med Frank men fick foglossning, latmaskt och svinont. Så då gav jag upp träningen för några månader, många månader.

Jag mådde piss i mig själv efter att Frank föddes, jag gick upp 25 kg under graviditeten och ville helst inte visa mig för folk för att jag inte kunde se mig som en tjockis (missförstå mig rätt, jag, Eva vill inte vara tjock, andra får se ut precis hur de vill, men jag, nej tack), inte hade några kläder som passade och tyckte att det var ett jävla skämt att folk sa, ”så fort du börjar amma så tappar du dina gravidkilon”. Så fan heller, jag tappade ingenting mer än tålamodet. Så den gången var det först efter att jag slutat amma som jag dels kände att det hände något med kroppen och att jag ville börja träna igen. Då bestämde jag mig för att göra det ordentligt. Jag har väl uppenbarligen någon diagnos då det är allt eller inget.

Min kompis Gustav som jag tränar med hjälpte mig med ett kostschema och ett träningsupplägg, jag ville prova var jag kunde styra min kropp och bestämde mig för att ge det 12 veckor, all in. Och sanningen är ju att 12 veckor är en väldigt liten tid i ditt liv för att nå ett mål och för att fortsättningsvis stäva efter att må bra, vara stark och trivas i sig själv. Sen var det inte jätteglatt att äta torsk, ris och broccoli i två veckor, men fan den som ger sig, jag minskade i vikt och blev bara mer och mer peppad till att fortsätta min resa.

Tips här om du vill köra ett sådant upplägg är att vara överens med nära och kära, för då har du din ”ätardag” på lördagar och sen äter enligt schema de övriga dagarna, dvs inga sötsaker och undanflykter för ev fika. Jag tyckte att det var svårt och åt lite gott på fredagskvällarna och sen körde jag på schema igen på söndagarna. Vägde och mätte mig varje lördagsmorgon och räknande ner veckorna, dagarna till midsommar som då var mitt mål, precis som nu. Magrutor till midsommar, haha. Ytligt, men träningen för mig är inte bara att jag blir fysiskt stark utan största delen är min psykiska hälsa, jag mår så himla bra och älskar att mina kläder passar igen, att jag har en stark kropp som passar ihop med den bilden jag har av mig själv i huvudet.

Hur som helst. Denna graviditet gick jag återigen upp 25 kg fast jag hade lovat mig själv att inte göra samma misstag som förra gången, men under tidens gång slog det mig att det inte var några misstag, jag åt inte mer än vanligt men gick ändå upp en jävla massa i dubbel bemärkelse. Den här gången kunde jag dock träna längre tid in i graviditeten för att jag inte hade ont. Och efteråt visste jag ju vad jag skulle göra för att komma tillbaka till den form jag trivs i.

Jag köpte Olgas bok och Lofsans bok, skummade igenom och la dem på hyllan. Säkert lite dumt eftersom jag är en av de sämsta på att knipa, men fasen. Får försöka komma ihåg det helt enkelt 🙂
Så då tänkte jag att jag kör bara, börjar träna, det som känns bra det känns bra och känns det dåligt så slutar jag med det. Första gången jag var på gymmet tror jag Erling var 2 månader, jag grät av lycka när jag åkte därifrån, haha.

Sen dess har jag tränat hyfsat regelbundet på gymmet. I somras när vi var på Öland gick och sprang jag nästan varje dag, vilket var starskottet till viktnedgången. Jag beställde hem träningskläder i min vanliga storlek som då satt alldeles för tight men som idag passar utmärkt. Bra grej det där ändå, fina träningskläder med färg som motiverar till fortsatt träning.

Redan i somras tänkte jag förstås på vad jag stoppade i mig, även om jag hittills inte har dragit igång något kostschema, men planerar att göra det efter påsk fram till midsommar för att förhoppningsvis ha min bästa sommarform 😉 Men på bara de här tre veckorna när jag har jobbat så känns det som att det händer grejer, säkert för att jag har möjlighet till fasta mattider och att jag tränar fem gånger i veckan och dessutom kan gå en rask promenad på lunchen för att få in lite förbränning. För mig var det inte lika enkelt när jag var hemma, främst för att jag inte hade förberett mig lika väl med matlådor och dylikt och dessutom gärna försökte hinna annat när Erling sov eller själv ta en stödvila.

Magrutorna görs som bekant inte på gymmet utan i köket. Man kan väl säga att det är 80% kost och 20% träning som behövs för att komma dit man önskar, och så en vilja av stål och ett pannben av jävlar anamma. Då löser det sig. Och ursäkter för att inte hinna träna är inte aktuellt, det finns 24 h på dygnet, det räcker med att du tränar 30 min per dag för att få en hälsosammare livsstil och jag tycker faktiskt att det inte borde vara så svårt. Jag kan också ursäkta mig, men nu är jag så bestämd och har mitt mål inprintat i huvudet, så blir jag inte sjuk så kan nog inget stoppa mig. haha. Dessutom är det min skyldighet att ta hand om mig själv, det finns ingen annan som kan se till att du blir stark, äter bättre, får snyggare armar, osv. Det är bara upp till dig själv. Jag kan peppa, andra i din närhet kan peppa, men gnäll inte över att du inte hinner prioritera in träningen i vardagen, ibland kan det vara så, absolut, men om man hittar sin grej och gör det till en del av vardagen så kommer du ganska snabbt märka att du mår bättre och hur frän kroppen är som svarar på den behandling den får. Precis som när man inte tränar och allt som oftast äter fel sorts mat, då är det inte konstigt att man får ont och inte går ner i vikt, om det nu är det man önskar.

Yeah well, det här blev ju rätt utdraget. Men summa summarum. Bestäm dig. Organisera. Planera. Utför. Upprepa. Var stolt över dig själv. Klappa dig själv på axeln. Svär ner det är tungt, men ta nya tag! You can do it! Var hård fast snäll, mår du dåligt över dina beslut och känner ångest, sluta. Mår du bra och känner att det här ger dig något, fortsätt. Tjatar någon om att du bara äter avokado på fikat, berätta som det är, just nu ingår inte sötsaker i min kost, jag har ett mål som jag vill uppnå, det betyder inte att jag aldrig mer kommer äta en bulle eller så gör det just det, men just nu, nej tack. Stå upp för dig själv så kommer du dit du vill.

Jag försöker och brottas lite med det varje dag, exploaterar jag mig för mycket, är jag för egoistisk, ska jag visa att jag tränar eller inte. Jag vill inspirera och peppa precis som jag blir inspirerad och peppad av andra som tränar och sliter och som tex visar det på Instagram utan att skämmas en millimeter. Sen tränar jag kl. 05-06 på vardagsmornarna, det är min kopp te, min rutin. Din kanske blir en helt annan tid på dygnet, men den tiden är utmärkt för mig. När jag åker till gymmet sover resten av familjen, när jag kommer hem hinner jag göra mig i ordning, skjutsa Frank till förskolan och äta frukost på jobbet innan mina kollegor kommer. Och när jag kommer hem från jobbet kan jag vara med familjen. Jag trivs med det. Förutsättningen för mig är planering, in i minsta detalj. På söndagarna lägger jag fram träningskläder och jobbkläder för hela veckan, kvällen innan fixar jag matlåda för frukost, lunch och mellis. Sen rullar det på, jag somnar aldrig senare än 22 på kvällarna och jag har mitt mål i sikte. That’s it. Gör din grej.

Och nog fan är jag trött när klockan ringer 04.21, jag snozzar en gång, minst, smyger upp, äter en flicknäve cashewnötter och åker till gymmet. Min motivation är att komma dit jag vill, jag vill vara stark, jag vill att det ska synas att jag är stark, jag vill orka må bra länge och jag vill ha en positiv och glad inställning till det mesta och inte bli förbannad på mig själv och min omgivning för att JAG inte har gjort det bara JAG kan för att må bra.

Det kanske låter helt fanatiskt och mitt mönster som jag har nu kommer jag säkert inte kunna ha för alltid, men nu fungerar det och jag är pigg varje morgon tack vare min start på gymmet. Sen kommer det sömntåg både innan och efter lunch, var så säker, men det är bara att nypa sig i kinderna eller ta en kopp kaffe om man gillar det. Och självklart är det enklare att få hjälp av någon, ta hjälp av någon, kolla om någon kompis vill hänga på, men det handlar ändå om att det är du som måste bestämma dig. Ditt val.

Så, vad äter jag då? Alltid havregrynsgröt och ett ägg till frukost, just nu äggmacka med kaviar, inte så nyttigt med kaviar, men gott. Ibland har jag äpple och kanel på gröten och ibland hallon och blåbär. Väldigt sällan med mjölk till, bara blivit en vana att äta utan mjölk. Sen äter jag mellis då är det typ 100 g kvarg med kokosflingor, chiafrön och hallon och blåbär på, samt ett ägg, en frukt eller en avokado till. Och den där kvargen är smaksatt i sig själv eller naturell med fun light, bra så. Jag dricker dock inte kaffe, men det borde jag väl, men tycker att det luktar godare än vad det smakar och blir dessutom yr av koffeinet. Haha, tålig. Till lunch äter jag vad som, men ofta mer mat än vad man kan tro, sen mellis igen och så middag. Vi har just nu ICA’s matkasse så det blir både till matlåda och middag. Och so on. Sen tänker jag som sagt köra ett kostschema senare i vår för att fixa sommarformen till trivsel.

Det var väl det hela. Ett slags brandtal till omotiverade träningssugna, kan vi säga. Provocerande eller motiverande, välj själv. Jag är i alla fall evigt tacksam för Gustav och Terezas ord och tydlighet, ”du har bara en kropp så ta hand om den” och ”du behöver inte be om ursäkt inför någon annan att du inte tränar, det är bara du själv som förlorar på det”.

Så ja, jag kör på och jag gör det för att jag mår så bra av det.

Och vill du av någon anledning ha tips på vägen så hjälper jag gärna till med min lilla men ack så goda erfarenhet.
Kan jag, kan du!

Mode inför möbelmässan…

Avståndet mellan vilja och karaktär 

Nej men vi kan väl säga såhär, jag behöver inte precis fundera på vad jag ska ägna dagarna åt. Herregud vad tiden går och vilket heltidsjobb det är med två barn. Det kom förstås inte som någon överraskning, men någon slags tid till annat än att amma och byta blöja hade jag kanske tänkt mig. Men det går sådär. Alltså livet i sig går hur bra som helst, men det här med att blogga, eventuellt styra upp något konstverk eller plocka bland tvätten, det går rätt dåligt. Som tur är fixar Jocke det sista och mycket, mycket mer, men de bitarna som blir lite som terapi för mig, det hinns inte med. Och det är väl okej egentligen och jag hittar väl någon rutin så småningom, men just nu, njaaa.

Visserligen försöker jag komma iväg och träna i ottan, precis som innan Erling, men det är också lite av en balansgång, för har han öppnat mjölkkiosken i tid och otid då är jag en obotligt trött mjölkbonde när det är dags att gå upp för den aktiviteten, men jag kämpar på och mår väldigt bra av den där timmen på gymmet. Och längtar oerhört mycket efter att komma tillbaka till den kroppen jag hade innan, i alla fall så pass att jag kan få på mig mina vanliga kläder. Det vore inte så dumt.

Nu har det ju snart gått tre månader sen han föddes (hur fort går tiden), så bara det att jag har börjat träna känns väldigt bra och det är klart att det tar tid. Men mitt tålamod, det är inte min bästa egenskap om vi säger så. Förutom den lilla detaljen så känns det mesta mycket bättre denna gång än med hur jag upplevde det efter att Frank fötts. Och tur är väl det, fy vad jobbigt att jazza runt de tre första månaderna, nej tack. Bättre att må bra, vara tacksam och lagom loj än att gråta floder över ytligheter på grund av diverse hormonella käftsmällar.

Sen är det klart att det kan bli lite fulgråt över att kläderna inte passar än, men se det har jag löst med att köpa nya kläder, jag vet, så himla smart, dock oekonomiskt, men för tusan, jag kan ju inte gå runt och vara sur över för små kläder och vantrivas i mig själv bara för att Erling inte tog med sig hela bohaget på en gång. Haha. För 12 kg är tydligen ingenting som jag pissar ut om vi säger så.

Så tack kroppen för att jag får må bra nu. Det bådar gott inför framtiden. Nu ska jag bara få avståndet mellan vilja och karaktär att minska, för viljan ställer klockan på 04.15 (jag vet, helt sjukt tidigt, men det ska ammas eller pumpas ut, hinnas dricka en smoothie, få på sig träningskläder och sen infinna sig på gymmet klockan 5, kalla mig galen, men vänta bara ska ni få se) och karaktären äter kakor och annat onyttigt, men jag vet ju att om jag väl bestämmer mig så kan jag fixa det här.

Så jag krigar vidare.

Vaccinet till trots…

För två veckor sen när jag var hos barnmorskan så tog jag vaccin mot svininfluensa, jag är ju så att säga i riskgruppen (gravid alltså) för att bli sjuk så det var lika bra att lyda rekommendationerna. Och i samma sekund som vaccinet pumpades in i min axelmuskel och jag nästan kände hur det rann ut i kroppen så önskade jag att jag inte kommer bli sjuk överhuvudtaget på väldigt länge. Åtminstone inte bli drabbad av några biverkningar. Jag vet mycket väl att ett vaccin för svininfluensa inte råder bot på dagisbaciller och annat ovälkommet som skapar kaos med ens immunförsvar. Men kom igen, räcker det inte med gravidkrämpor av olika slag och ett blåmärke på armen?

Tydligen inte. Och inte heller hjälper det att vara hyfsat positivt inställd till sin tillvaro, man blir sjuk ändå. Det har nämligen Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi bestämt klartgjort i SVTs programserie ”Min sanning” (se det om du känner för lite matnyttig kunskap, särskilt om du är eller ska bli mamma). Så att jag sitter här och önskar mig frisk har ingen som helst påverkan på min rethosta och täppta näsa. Typiskt tråkigt.

Så nu kan vi säga såhär, helgens mål var att inte föda barn, kissa på mig och få kramp i vaderna samtidigt som jag hostar så att jag kiknar. Och det har jag ändå lyckats med, i alla fall det förstnämnda. Tyvärr mår jag inte mycket bättre, är för rastlös för att vara sjuk så igår inhalerade jag frisk luft lite för länge och spraymålade Franks tripp trapp, säkert onödigt på alla sätt och vis. Och att jag blir drabbad av hosta när jag blir förkyld, det är lika sant som det är sagt. Som Bergär’n säger i Bilarfilmen. Men det kunde varit värre, men det här är fasen bra tröttsamt det med.

Jag försöker välja mina biverkningar men glädjer mig ändå att man får ta en shot med Cocillana trots att man är gravid, sen att jag blir bakis och illamående av det, det får jag liksom ta. Jag hostar inte ihjäl mig nattetid och jag får sova. I två dygn. Minst.

Summan av kardemumman, jag är just nu väldigt gravidtrött och otålig på att vara sjuk. Dålig kombination, halsont vs halsbränna. Hallå, ge mig styrka!

Color me rad

Nej men se där. Ett inlägg ikväll oxå. Jajamensan. Och inte vilket som helst. Utan ett med bilder från färgfemman den 11:e augusti. Color me rad alltså.

Då var det dag två med firandet av Örebros 750 årsjubileum och när det nalkas färg och träning i fem km så känns det ju liksom dumt att inte delta. Tillsammans med ett gäng sköna bönor a.k.a pantertanterna så genomförde vi loppet med glädje.

Jag sprang minsann hela femman (även om jag var tvungen att kissa redan vid första bästa bajamaja, men sen så, ni skulle sett mitt löpsteg, haha, där missade ni nåt snabbisarna Fia, Smulan och Tereza 😉 ) och var full i färg när jag kom i mål, precis som resten av deltagarna. Det var ju liksom det som var meningen. Sen gick vi hem över stan med hämtmat och åt middag i vårat garage innan färgen gnuggades ur porerna.

Och jag längtar redan till nästa års lopp. För om jag fick välja skulle jag vara full i färg dagarna i ända. Förstås.

Mot min toppform

Samma visa som för ett år sen då, fast med bättre förutsättningar eller i alla fall bättre startposition än förra året. Bättre som i att jag har den vikt jag önskar, jag är starkare än innan i vissa muskelgrupper och jag tränar för att må bra. I och för sig kan man ju se det på olika sätt, det tycks ju vara svårare att finjustera detaljerna än att minska x antal kilo i vikt. Men jag kör på. För ett år sedan ville jag gå ner i vikt, bli starkare och må bättre. Men då var det också lätt att se resultat snabbt eftersom jag aldrig tidigare hade ätit ris och torsk i två sammanhängande veckor. Tro mig, prova det och du ska se att du minskar något kilo eller två och förhoppningsvis blir peppad till att se hur du kan forma din kropp med hjälp av jävlar anamma och planering och prioritering. Om du alltså har den önskan. För man får se ut precis hur man vill, huvudsaken är att man mår bra. Och det här handlar som bekant bara om hur jag uppfattar mig själv och hur jag vill forma min kropp för att vara min bästa version.

Jag menar att nu är jag ju ändå i bra form, behöver inte gå ner ett kilo till utan vill snarare öka i muskelmassa och minska i fettprocent. Varför, för att jag vill prova och för att jag tycker att det är snyggt och jävligt praktiskt med muskler, vardagen blir liksom enklare då. Inte tack vare det ytliga utan tack vare det som finns under, jag orkar mer på alla sätt och vis. Så jag testar igen. Nu vet jag ju vad jag ska äta och inte och hur jag ska bete mig på gymmet, även om det kan vara svårt att bete sig som folk klockan fem på morgonen, men då är tjusningen med det hela att vi är så få på gymmet och de som är där är helt på det klara med mitt vevande och fnittrande.

Jomenvisst. Och det bästa av allt är att jag har så inspirerande människor omkring mig som peppar och stöttar och som jag vet att jag kan ge tillbaka energi och inspiration till. Så välkommen våren och ännu en utmaning om att nå toppformen…

Och förresten, behöver ni lite hjälp på traven så hojta till eller ta en titt på vad Budo & Fitnessbutiken kan erbjuda, där finns det finfina produkter som kan vara bra att ha för att nå sina mål. Just saying!

Hjortsberg goes Budo & Fitness

Eller det där kanske var lite missvisande. Jag i egen hög person kommer sannerligen inte börja med någon budofitness, men nu ska ni få höra. En får ju vissa hintar ibland om att göra reklam hit och dit och det är ju inte så att det strömmar in fancy erbjudanden som jag tycker passar mig, men så hörde en snubbe av sig från Budo & Fitness och jag ba, varför inte?

Jag testar. Jag känner mig ju ändå hyfsat fit, inte så ness och inte alls budo. Men vissa av de produkter som finns på deras hemsida kan jag både önska mig och rekommendera, så vad falls. Jag kör. Dessutom tränar ju min bättre hälft thaiboxning så det här hittepåt kändes inte allt för långt bort.

Och sen får jag ju ta tillfälle i akt att sprida ut mitt bekräftelsebehov än mer om jag tar med mig träningen till bloggen och inte bara på Instagram. Ni som vill läser, ni andra hittar på något annat eller tar tag i er och klickar er in på sidan och kanske börjar er resa på er bättre version.

Min plan är som bekant att uppnå min bästa version innan min kropp återigen ska lånas ut till en liten rackare som någon gång ska bli Franks syskon, men det är inte än. Så nog hinner jag uppnå nya mål med min kropp.

Nåväl. Tack Budo & Fitness för förtroendet, nu jädrar ska jag fläka ut mig tillsammans med er så att pappa Pohlman får spunk och jag blir starkare än nånsin. Haha. Det här kommer bli bra, det hör ni ju själva.

Dagens reflekterande motion…

Sportar till föräldrarådet på förskolan i mina snabbaste tights. Gör nästan hoppsasteg i skogen för att klockan är efter 17 och det är ljust ute, fåglarna kvittrar, man ser sjön, ja ni fattar. Skön motion alltså. Och närmare än så kommer jag inte träning efter en smärre evighet av barnsjukdomar. Men bara att böka på sig sina snabbaste byxor känns ju som ett steg i rätt riktning. Jag menar det är ju ingen av de hundägare jag möter som vet att jag ska sitta still på ett föräldraråd bara nån kilometer från min bostad och de på föräldrarådet kanske tror att jag har eller ska utföra någon slags aktivitet. Vinn vinn för huvudet, minus för musklerna, men äsch.

Den enda aktiviteten som utförs är att jag antar rollen som sekreterare och flitigt antecknar efter kvällens dagordning och resonemang. Sen tar jag på mig reflexvästen som jag så vuxet hade lagt ner i den prickiga tygpåsen från HAY och sportar hem igen (jag vet, vilken förnuftig gumma, men tro mig det är mörkt som i en säck 19.30).

Tar vägen hem på andra sidan skogen, sida vid sida med de nybyggda radhusen där vällingarna värms i mikron på löpande band, bebisar ska vaggas till sömns och föräldrarna ska få lite kvällstid. Eller somna bredvid som undertecknad oftast gör. Och sen bara snedda över parken, ännu mörkare och läskiga skuggor från träden, för att komma in i Astrid Lindgrensvärld med hus som man inte kan se rätt in i eller igenom, hus med olika former och färger.

Hus där man inte vet om det värms välling eller tittas på rapport i lugnan ro. Hus där hemligheterna kvarstår till betraktaren och där fantasierna är minst lika viktiga att motionera som benen i de snabba tightsen…

En snuvas bekännelser

Nu har jag varit förkyld i tre veckor nästan, det är väl ingen biggy egentligen men det är fasen inte särskilt upphetsande heller. Och för en gång skull tänkte jag testa att rida ut en förkylning utan nässpray, och tro mig, det tar banne mig på krafterna. Men jag tänker att så länge jag kan andas genom näsan när jag ska sova och slippa vakna med en insjö av dregel på kudden så känns det som en seger. Och hittills har jag klarat mig, även om det har varit en tuff kamp mellan mig och min nästtäppan. Nästäppan försöker skicka fram artilleriet, dvs. nässprayen men lika snabbt är jag där med näsdukarna. Ha, jag låter som en elefant i mitt snorande. Om en kund skulle komma in på kontoret i ett elefantmoment så skulle den säkerligen bli högst förvånad över varför vi har elefanter på kontoret.

Skit samma. Det jag har kommit fram till är att om man blir rädd och är täppt i näsan så skyddar liksom kroppen en. Om man blir skiträdd alltså. Jag blev det förra veckan när jag var på väg till en kund. Täppt i näsan som bara den och pang. Stenskott på rutan. Förutom att jag nästan fick kramp i vaderna, som jag får när jag blir livrädd, så släppte nästäppan för en millisekund och jag kunde andas mig igenom rädslan med alla mina luftvägar. Inte illa eller hur.

Sen skulle jag förstås föredra att alltid vistas i duschen med riktigt hett vatten för att för stunden luras att jag är frisk. Men snart är jag frisk och träningsfrisk. Som jag längtar till gymmet.

Aja, det var väl mest det.

Morgonmotivation

Godmorgon från gymmet!
Min nya strategi med att träna på morgonen funkar fint, än så länge. Den här veckan och kommande tränar jag dock själv eftersom Gurra ska bli pappa igen när som helst. Spännande! Och all lycka till honom och hans fina familj.

Det går inte riktigt lika bra att träna själv, men nästan. Den enda bra är väl att jag kan lyssna på disco istället för på det som bjuds, hårdrocksmornar. Jojo! Så rock’n roll är jag inte.

Det skönaste med att träna på morgonen är förstås att dagen börjar på bästa sätt och att jag har kvällen fri för familjen och annat hittepå. Dessutom blir timmen på gymmet en grym motivation till att fortsätta träna. Det är inte alls mycket folk här nu, som ni kan förstå, men jag är absolut inte själv och vi som är här hejar glatt och säger godmorgon mellan styrkeproven. Starka inspirerande människor i morgontimmen är fasen inte alls så dumt.

Dagen till ära kör jag uppvärmning på cykeln så då kan jag önska er en oemotståndlig onsdag. Nu ska jag kliva av och träna mina armar likt Karl Alfred.
Ha.

Happy onsdag kamrater!