Böda Sand 20 år

Mina hörselstrån i öronen är fortfarande bakis efter lördagens baluns på Böda. Jag vet inte om tant Hjortsberg blivit gammal eller om det bara var så att det var svordomshög musik. Eller det faktum att det var en sisådär en smärre evighet sen jag vistades på lokal med dunka-dunka och coverband och att mina hörselstrån lagt sig till ro. Hur som helst så var det en förbenat trevlig tillställning.

Queen Böda med sitt hov hade ordnat allt på bästa sätt. Helgen var fullspäckad med aktiviteter på Böda. Jocke och jag kom dit först till tågets avgång. Och det där mina vänner, det är inte vilket tåg som helst, nej nej. Det där, det är ers majestät konungens gamla kärra som han tuffat runt i på Solliden men som nu alltså har fått nytt liv på Böda Sand. Och vilken kärra sen, se då fin den har blivit med glada färger och slipad lokförare med originalmundering från statens järnvägar. Jo, jag tackar ja. Lördagens tur gick runt campingen med diverse historiska stopp och anekdoter från de tjugo åren som familjen Barkevall haft campingen i sin ägo. Fantastiskt roligt att få höra hur allt började och var de är på väg.

När tåget tagit oss runt var det dags för tårtkalas och fikapaus, sen skulle mannen och jag hem för en powernap innan piff. Men tiden, kom igen, hejda dig. Tiden gick så fort så det fick bli energidryck istället för stödvila och sen var vi där igen och blev en del av dig, Böda. Jag hade givetvis på mig min gula, lite lätt smutsiga kavaj. Som att den fått säsongsringar av smuts på slagen, men äsch, vi har ju svettas i några somrar så det är väl inte mer än rätt. Och en jumpsuit som jag trodde skulle spricka i sömmarna när dansen drog igång, men det gick bra. Och för att vara på den säkra sidan var jag chaufför och såhär i efterhand var det ett klokt val, det räcker ju att bli bakis på trötthet och huvudsaken avr ju att vi kom hem i söndags. Snacka om snabbvisit. Jag har nog kört lika mycket bil som jag var på Öland, men det var det värt.

Och den där festen då. Det började med en väl uppfylld grillbuffé av bästa sort. Mumsfillibabba. Sen sjöng Anna Bödasången så att jag nästan blev rörd till tårar för att jag har fått vara med på diverse äventyr och för att Anna som bekant är min idol, här kan vi verkligen snacka företagsam kvinna, håll i hatten vilken bedrift att tillsammans med resten av familjen och Lotta år på år göra Böda till en semesterupplevelse utöver det vanliga. Grattis som fasen till 20 år säger jag.

Sen kan vi väl säga att det var suddig spontandans in på småtimmarna innan jag tog med mannen hem och somnade gott för att sedan vakna upp till en söndag med Britt och längtan hem till Frank.

Så ja, det var minsann en himla trevlig snabbvisit i mitt paradis.

Och tusen tack Queen Böda med hov för att vi fick fira med er, det gjorde ni bra!

Böda bootcamp

Grejen med att vi var på Öland en vecka efter midsommar var ju för att vi skulle träna tillsammans med Moder Tereza och hennes man Niklas. Böda bjöd ju så att säga upp till hälsovecka de Luxe. Hade vi varit lite mer dansanta så hade vi förstås skakat rumpan med Tobias Karlsson från Let’s dance, men vi höll oss till sand mellan tårna. Vi och vi.

Varje morgon kl 8 var det bootcamp på stranden, min ambition var att infinna mig i ledet, men när jag insåg att det var lite för mycket spring och hopp och lite för lite knipövningar så jollrade jag som sagt med Frank istället och höll mig således till andra pass så som funktionell styrketräning och vattengympa. Men ni ska inte tro att det var mindre svettigt, den funktionella styrketräningen var ett cirkelpass där vi svettades på 17 olika övningar i tre varv, där det längsta varvet var 1 minut på varje station. Ge mig stryka, så svettig har jag inte varit sen jag födde fram gossebarnet. Men, det bevisar å andra sidan att jag kan börja ta i lite mer nu och förhoppningsvis följa med mina ungtuppar till träningspolare på andra pass istället för att bara lyfta stockar på morgonpromenaderna, även om det är bra nog.

Och den där vattengympan, tjaa, den gav mig kramp i vaderna och tuttskutt så att jag trodde att jag skulle tappa min bikini, men det var det värt. Hälsovecka lika med träningsvärk och pulverinvestering. Det var också därför jag hamnade på rymdvågen, men det vet ni ju redan. Så nu forsätter jag träna minst tre gånger i veckan, blandar lite pulver och tänker att nästa år, då står jag minsann i ledet kl 8.oo på Bödas kritvita sandstrand…

Bödde är tillbaka

Väl på campingen var det dags för Bödde att få tillbaka sitt face. Jag trodde inte att det var så illa som det var, men jösses, stackars Bödde, han var helt out of office. Som tur var åkte Frank och jag till Öland med mamma och pappa, vilket innebar en vecka med all inclusive, dvs bland annat barnvakt och god mat.

Så när solen värmde asfalten och vinden susade i träden passade jag på att ge honom en uppfräschning inför sommaren. Och det är klart att skiner man som en sol på en vältrafikerad gata på norra Europas största camping så är det klart att man blir lite sliten och inte kan hålla måttet allt för länge, men nu hoppas jag att han står sig säsongen ut och kan glädja alla gäster som längtat till Böda hela långa vintern.

Och färgen räckte precis till att måla ansiktet, blev nästan som att Bödde hamnade i puberteten och fick lite skäggstubb på grund av den genomträngande asfalten. Men äsch, som ni ser blev det ju bättre än innan med tanke på att det var precis två år sedan han hamnade där på asfalten för första gången.

När vi åker tillbaka nästa gång ska jag styra upp hångelboxen (jag vet, vilken camping behöver inte en hångelbox liksom?) och fixa en hopphage, för då hoppas jag att solen skiner mer och vädret samarbetar med mig lite bättre.

Ordning på torpet

Frank här igen. Ja jösses vilken dag det blev igår. Jag skulle nästan kunna vara med på det där EFIT, dvs ett foto i timmen, det tycks ju vara ganska populärt. Men ni förstår, att uppkopplingen på den här ön är inte toksnabb så jag håller mig till inlägg i spridda skurar, annars lånar jag mammas instagram mellan varven så då kan ni kolla in mig där, sök bara på deermountain. Om ni är nyfikna alltså.

Hur som helst så följde jag med mamma till Böda, låg lite på beachen, tjenare italienare vilken sandstrand! 2 mil lång och jag var alldeles själv, blev dock lite långtråkigt så jag hoppade in i repan, tog några telefonsamtal, talade i tungor och gjorde några bokningar. Easy peasy.

Sen blev det lite ruggigt väder, mamma och jag åkte hem igen, tog en stödvila och sen var det sommar när vi vaknade. Promenad ner till havet genom en grönskande kohage. Flott ska det va. Solhatt och smörj och så lite häng på trädäcket. Finemang.

Sen gick vi till Pelle och Vailet, sköna gamlingar det där. Dessvärre tappade min vagn två däck precis när vi kom fram, tur att mamma köpt sommardäck. Sen var det gulligull och nya ansikten och joddel i nån timme innan jag knoppade in värdparets säng. Puh. Slut som artist.

Som ni ser fick jag en jordgubbstårta i alla fall. Tack världens bästa mormor för det. Idag har jag en lite lugnare dag. Tar på krafterna att jobba i repan, men nu är det ordning på torpet och tårta till lunch…

Lucia och lucka 13

Det här skulle jag så klart skriva igår, men igår var det fullt upp med lucia och hemmafix. Men nu så ska jag berätta för er. Jag var som sagt på jobbet och hälsade på igår, det var fantastiskt roligt och glatt att träffa alla barnen. Jag saknar varenda unge. Därför kunde jag heller inte slita mig från varken kollegorna eller barnen förrän klockan passerat dagislunch. Det var lucior, pepparkakor och tomtar överallt. De sjöng så fint. Vi som i fröknarna fick väldoftande tvål som direkt ställdes in i det rena badrummet här hemma. Perfekt. Tack så mycket!

Och när barnen skulle sova så hörde jag en liten som sjöng en jullåt. Tvååringar som sjunger julsånger är väl hur gulligt som helst. Därför hoppade jag in och lugnade ner den lilla tomtenissen så att han somnade gott på madrassen. Hela barnaskarn sov nämligen inne igår eftersom det var så kallt ute och då räckte inte alla fröknarnas lugnande vaggningar till. Sötnötar, barnen alltså.

Sen förstår ni att jag själv blev en pepparkaksgumma, skulle vi kunna säga. För det visade sig att jag fick bli lucka nummer 13 i Böda Sands facebookkalender. Vad roligt. Och där har jag choklad i ansiktet och sitter och bubblar och har det gött på Nordpoolens spa. Det vore nåt. Och om någon Böda Sandare hittat hit tack vare det inlägget så är ni hjärtligt välkomna!

Nu längtar jag lite till sommaren, fast inte abstinensmycket. Bara lite. Fick förresten ett bra tips från fru Barkewall, att jag kan tänka att jag dyker i vågorna på stranden när värkarna kommer, det ska jag prova, då borde det gå som en dans. En dans med hajar i vattnet kanske…

Nåväl. Hoppas att ni alla hade en fin lucia.

Goodwill

På tal om goodwill så gick Skördefestens andra uppdrag a là Deermountain Design ut på att skänka pengar till ett barnhem i Bolivia. Eller jag var ju inte där för att dra ihop pengar enkom för det ändamålet, men det blev lite så i slutändan.

Tavlan som jag målade tillsammans med barnen såldes senare på auktion och summan, som tyvärr inte blev så stor, 500 pix, skänktes till barnhemmet. Men eftersom jag har ett hyfsat stort hjärta så valde jag att den summan som jag egentligen skulle fakturera Böda Sand för mitt arbete istället skulle sättas över till barnhemmet, så nu hoppas jag att den digra konstnärslönen kommer att resultera i någonting gott.

Och själva arbetet med att måla med barnen var väldigt roligt, visserligen lite kyligt i vindarna från havet, men vad gör väl det när paletterna är fulla med färg och barnen målar hejvilt. Dessutom ska tavlan så småningom bli vykort, det ska bli roligt att se. Och i Ölandsbladet fanns både mitt namn och mitt företagsnamn med. Bra. Bra. Bra. Och tack Böda Sand för uppdraget!

Uppdatering, självklart var det fler barn än ovanstående konstnär som målade, men eftersom jag inte har kunnat fråga deras föräldrar om lov att publicera bilder på dem så har jag avstått.

Sneakpeaks

Tänkte visa er lite sneakpeaks från gårdagen. Först en sväng ner till havet i höstvind, solljus och med hoppande glada kor, sen en tur till Böda för arbete i välgörenhetssyfte och sedan svida om för en fantastisk grillfest med helstekt lamm, Ölandstokar och en massa skratt. Med andra ord en grym lördag. Bättre bilder kommer så småningom. Nu ska här studeras.

Hoppas ni får en skön söndag!

Måla med en riktig konstnär…

Som om det inte vore nog med uppgifter för den här fröken som sitter och smattrar på det kreativt smutsiga tangentbordet, så ska jag även arbeta lite på Böda nu när jag ändå befinner mig på ön. Jag ska styra upp en tavla med barnen, det ska bli spännande och roligt. Jag skissar upp det tänkta motivet och sen försöker jag styra barnen så att tavlan blir något åt det hållet. Det står att det ska bli ett jättekonstverk, men det blir inte större än 100 x 80 cm, för tanken är att någon rik rackare ska köpa verket senare och kunna transportera det i en vanlig bil, därav storleken. Annars hade jag gärna gjort ett jättekonstverk. JÄTTE.

Givetvis uppdaterar jag under helgen med min mobilkamera. Och som sagt, är ni på Öland, välkomna till Böda, där händer det grejer som ni ser, och ser ni inte så kolla in deras hemsida.

Kom igen!

Kom igen. Hur skönt kan man ha det. Mannen och jag är på Böda, vi ligger och steker på en dubbelsäng i solen strax bredvid poolen. Makalöst. Jag lyssnar på P1 och mannen läser den där fnittrigt tokiga boken av Martina Haag, Glada hälsningar från Missångersträsk.

Vi går in stenhårt för att få någon slags solbränna. Mest jag förstås eftersom Jocke redan är sådär fint mjölkchokladbrun. Jag tar ett kärringdopp i poolen och försöker undvika Strix kameravinklar. Äter ostfrallor och kuckliurar på vilken glass jag ska äta.

Och så konstaterar vi igen att det är fantastiskt gött att ha semester nu, nu när solen skiner och vinden svalkar lätt. Nu när campingen inte är överfull och den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida.

Sista dagen och gratängen

Jag hann knappt börja i repan förrän jag skulle sluta. Eget val förstås. Men två veckor går fort. Och trots magont och det där så hade jag en skön sista dag på värsta bästa sommarjobbet. Och rolig.

En timme innan jag skulle sluta ringer en donna och är lite lätt hysterisk i tonen, jag tänker förstås att det är någon i fara och att jag ska tillkalla sjuksystern. Men jag hör först inte riktigt vad hon säger utan uppfattar bara 200 grader, potatisgratäng, ugn och några svordomar. Jag har svårt att hålla mig för skratt då jag inser att det inte var någon person i nöd utan en middag i behov av potatisgratäng.

Problemet är att hon inte tänker ställa in gratängen i ugnen förrän hon vet att ugnen är på just 200 grader. Och hur fan ska man kunna veta det. Jag undrar om det inte finns någon lampa som visar det. Nej. Det finns ingen lampa. Hepp.

Jag ringer Eliassons och får reda på att det är en gasspis. Och där kan man inte se gradantalet. Jag ringer tillbaka till donnan med gratängen och berättar, hon påpekar att det är brådis eftersom det vankas middag för tjugotalet gäster om 40 min. Tillsammans kommer vi fram till att man får köra lite på känsla och vara beredd på att det oftast går fort i en ugn med gas. Jag lägger på luren och ler.

Jag hoppas innerligt att gratängen blev makalöst god och att middagen blev fantastisk. Och jag tackar för ett av dagens goda skratt. Och jag ler för att jag skulle kunna varit den där donnan som svurit över en ugn…