Borglig vigsel

Foto: Pappa Pohlman

Vi visste att vi skulle ha en borglig vigsel, det visste vi i samma stund som vi konstaterade att vi skulle gifta oss. Och att det i och med det skulle gå rackarns fort att förklaras som äkta makar, vilket vi tyckte var perfekt.  Jag tycker att kyrkan är en fin lokal men tror inte på resten.

Eftersom jag visste att alla papper var i ordning och att vi inte var syskon och därmed godkända för att ingå äktenskap kände jag mig även lugn inför detta. Jag kontaktade vigselförrättaren dagen innan och bestämde var vi skulle ses. Skönt. Vi behövde inte träna på någonting. Hon var dock lite fundersam på om vi verkligen inte skulle ha någon som sjöng eller läste en dikt. Nej, något sådant var vi icke intresserade av.

Sen bestämde vi som sagt plats för vigseln i sista stund, men det gjorde ingenting då alla var glada med vind i håret och med en utsikt över östersjön. Sen att det blåste så mycket att bara Jocke och jag hörde vad hon sa, det gjorde inte heller något, för huvudsaken var ju att vi hörde och svarade ja.

Innan vigselförrättaren höjde rösten hälsade pappa Pohlman och tillika bröllopets toastmaster alla välkomna. Han sa bland annat att om det inte skulle gå vägen så kan vi ju i alla fall avnjuta maten då den ändå är betald, vilket ingav till skratt och ribban var lagd. Sedan när vi sagt ja och fått ett diplom på att vi är äkta makar minglade vi. Det kommer i ett senare inlägg.

Att det här skulle bli en bröllopsblogg var ju kanske lite otippat till en början, men som sagt, jag delar gärna med mig av mina färgglada och finurliga aktiviteter, sen att det kommer utan inbördes ordning, det är ju lite så jag är…