Andra sidans pizza

Det där med en pizza på andra sidan är banne mig inte så dumt alls faktiskt. Särskilt inte med trevligt sällskap, glad son och vaktande hund.

Piazzan tycks bli så mycket godare i stundande solnedgång dessutom. Andra sidan är precis som det låter, andra sidan av ön sett från vår sida, från öster till väster. Och på den sidan har jag skådat solnedgångar så hälften vore nog, där hade vi grillmiddagar när jag var liten och där gick jag och letade fina stenar i takt med att solen smög sig ner bakom horisonten. Stenar letar jag fortfarande, ja, inte varje dag alltså, nån måtta får det vara.

Och nu satt vi på de där stenblocken igen, dit jag tog med Jocke första sommaren som vi blev vi. Fasen vilka gamla stenar, fulla av fossiler som skvallrar om gammalt liv. Fränt egentligen och nästan lite overkligt när man tänker efter. Låg det liksom drivor av bläckfiskar där och sen gick det miljoner år och nu är de stenar som smygs ner i min ficka för att de är så fina att titta på?

Fast jag är ju inte världens starkaste kvinna, så stenblocken får ligga kvar några tusen år till, minst, så nöjer jag mig med småsten så länge och en och annan pizza på andra sidan…