Älskade pappa Pohlman

Idag är ingen vanlig dag, för det är min älskade pappa Pohlmans födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Farsgubben fyller jämt vilket firades med bubbel och västerbottenpaj och andra godsaker.

Dessvärre snubblade pappa till så förbenat för någon vecka sen så hela ena låret fick ett blåmärkte misstänkt likt universum i både storlek och skiftning av färg. Inte bra alls. Svordomsdåligt faktiskt. Typ alla svordomar du kan komma på. Så han får stå upp mest hela tiden, annars gör det krampont. Stackars älskade pappa Pohlman. Och nu när det nalkas påsk betyder ju det lite semester på Öland.

Som tur är går det ju över, det där onda likt universum, men det värsta av allt är att mamma och pappa inte kan komma till Öland, för om pappa inte kan sitta utan att ha ont blir det omöjligt att sitta 42 mil i en bil, även om jag försökte mig på diverse övertalning. Jag tänkte att det borde gå att fälla sätet så mycket att han kunde ligga ner och jag kör eller att han kunde vara glad att han i alla fall har ett ben (han har ju faktiskt två) och tänka på det istället för hur ont det gör. Men då måste han ju ha en jävla tankekraft för att det ska fungera i ca 5 timmar. Trubbel.

Mest av allt hoppas jag ju på att hans rastlöshet över att för första gången på 34 år fira påsken hemma utan oss ska finta bort smärtan och ändå få honom och mamma till Öland. Men är det så att det inte går så är det ju så. Men det blir liksom som en påsk utan ägg. Ingen ordning på någonting. Men ja, min Ölandsabstinens är för stor för att inte åka dit.

Hur som helst så har vi firat pappa idag, två av mina mostrar kom på överraskande besök tillsammans med fem liter dalahästar. Barndomshemmet fylldes av blommor och mamma hade i vanlig ordning fixat utsökt mat. Nu önskar jag förstås bara att det onda i pappas ben försvinner och allt är som vanligt igen. Så det så. Tack och god natt!