Osminkade reflektioner

Att få vara service dagarna i ända ger mig energi, det är mitt bränsle. Mitt bränsle är att få leka med barnen på dagis, att få krypa runt på golvet, köra snabba leksaksbilar, skratta tillsammans och upprepa ord, försöka sjunga sovvänliga vaggvisor, vara kreativ, få barnen att måla konstverk likt Jackson Pollock, få bygga tårtor av sand med smak av äpple eller hallon, få hoppa i vattenpölar och bli förvånad när det skvätter upp i pannan.

Att få vara service för nyfikna föräldrar vars barn ska börja på Kottebo gör mig sprallig som ett barn på julafton. Jag får energi av att marknadsföra, skina ikapp med den gula pikétröjan (numera höstgul, dvs. gröngul pga. tvätt) och i en mening med föräldrarna avbryta för att sätta mig på knä och kasta en boll till barnet bredvid. Jag har som sagt hittat mitt arbete, mitt hem på vardagarna.

Tänk vilken lycka. Få leka med barn, utforska och utveckla samtidigt som min diagnos, service/social kompetens kommer till nytta. Det är nästan så att jag får dåndimpen. Och särskilt efter en sån här vecka, där jag mer eller mindre bott på jobbet. Jag kommer hem och är sliten men glad, det rasslar sand ur kläderna och partypinglan är ett minne blott…