Ironisk gnällkärring

Som idag när jag kom hem från jobbet, då hade det absolut inte varit lämpligt att hålla på med någon slags hittepå detox. Jag blev dagens gnällkärring av bara farten. Precis när jag skulle larma på, på jobbet och gå hem, kom jag på en viktig grej som jag var tvungen att åtgärda vilket inkluderade i att hänga tillbaka en liten nyckel på en spik. Och den där spiken sitter så högt upp att barnen aldrig någonsin kommer att nå nyckeln så länge de går på förskolan, möjligtvis når de upp när de kommer på besök och bara vill säga hej till sina fantastiska dagisfröknar tio år senare. Men då måste de hitta spiken först, för den är gömd i ett skåp ovanför kylskåpet.

Men nu sitter spiken så högt att jag inte når upp. Och då precis när jag hade tänkt gå hem så har jag inget tålamod kvar till att ta fram en stol och klättra på, istället svär jag och sträcker mig i rumpan för att jag försöker bli basketspelarlång. Det misslyckades och jag struntade sonika i att hänga upp nyckel.

Sen skulle jag handla mat på vägen hem. Grillad kyckling. Det fanns inte. Så då fick jag prata lite med mig själv och matvarorna på ICA innan vi kom fram till vad vi skulle laga för middag.

Väl hemma blev det god wook till mat som serveras framför TV:n, och där väljer vi, mannen och jag att titta på ”Äntligen hemma”, trots att jag får kväljningar av Lulu Carter som prompt måste ha en sådan klyfta att visa upp så att bröna nästan trillar ut på den där gamla kistan som hon så chickt målar om. Varför i helvete är det viktigt att visa tuttarna när man ändå är där för att inreda och pyssla, hon är ju duktig på det hon gör så tuttar och solglasögon är nog inget som ger fler tittare, eller?

Jag säger äsch och förvånas över min otroligt positiva tv-kväll. Herrägud. Skyl er kvinnor och gör det ni är bra på utan att tuttarna trillar ut för fasen!

Jag, jag går och lägger mig med en smärre irritation och en stor gnutta ironi. Fast jag menar det med båda mina bröst. Skyl er!