Game on!

Fotograf: Dan Lindberg

Nu ska ni få höra. Tre veckor senare, som sagt, min ambition är att blogga mera, ännu så länge får vi väl ta det med en nypa salt, jag menar det är har ju ändå blivit april nu 😉

Men nedan är inget skämt, det är helt och hållet sanningen, om hur det var när Erling kom till världen. Det där med blommor och bin kan ni ju redan, men själva framfödandet och dagarna innan.

Och ja, för känsliga läsare som får slemmiga bilder i huvudet, ni kan återkomma om någon vecka då jag förhoppningsvis har kommit förbi den biten av förlossningen och är mer inne på baby blues och bebisbubbla…

Såhär var det:

Det hela började med att den så kallade slemproppen (flytningar som ser ut och beter sig som slajm som går att köpa på burk på slajmiga leksaksaffärer, om ni vill veta konsistensen alltså) gjorde entré på lördagen den 12:e mars och efter det smög sig värkarna på lite försiktigt. Vi tog det säkra före det osäkra och åkte med Frank till mormor och morfar redan då så att det inte skulle bli något drama för honom om vi skulle vara tvungna att åka in mitt i natten. Jag var ivrig som bara den, yes, nu kommer han snart. Måtte detta vara startskottet tänkte jag väl medveten om att det kan dröja en vecka till.

Under natten till söndagen så hade jag värkar med 10 minuters mellanrum och inte särskilt kraftiga, så jag kunde sova hyfsat i alla fall. Söndagsfrukosten intogs på McDonald’s där jag laddade med massa onyttigt och jag hade banne mig TENSen med mig, tjusig tjej punkt nu. Men äsch. Sen åkte vi hem och jag la mig i badet, snackade lite med förlossningen och sen tog det lugnt resten av dagen. Sov tyvärr inte middag eftersom vi tänkte att nu så, nu kommer det snart bli tätare verkar.

Det blev de först på kvällen men inte jätteregelbundna, fast de kändes mer och mer. Vi packade ihop alla saker, som om vi skulle stanna minst en vecka (man har ju liksom ingen aning om hur det går, även om vi åkte hem med Frank samma dag). Jag ringde till förlossningen igen och sa att jag tänkte komma och föda barn, hoppas jag. Så jag var välkommen. Kl.22.30 isch den 13:e mars vägde jag in mig på en matchvikt av 84,5 kg och med värkar som kändes och med ett hopp om att nu ska det här lilla livet komma ut.

Jag var redo att släppa ut fjärilen från puppan!
Sen var det game on och överlämnande av förlossningsbrev. Nu kör vi!