En nödtelefon

Som en jägare går jag klädd i min vita vinterdräkt. Pulsar i snön och smälter in i landskapet. Rävmössan, mina tokrosa vantar och kameran i min hand visar dock att den enda jakt jag är ute på är den där jag får fånga in vintern i linsen.

Går runt alldeles själv och lyssnar efter de få fåglar som gömmer sig bland de snötäckta grenarna, får syn på en gröngöling, koltrasten och björktrasten, ett gäng änder och några småfåglar, annars tyst. Bara snön under snömannens kängor som knarrar.

En ensam skinnvante ligger som en basbollhandske och bara väntar på det rätta kastet, snöbollen som ska ta dem till slutspelet i mästerskapet. Äpplena är uppradade på tråd, träbänken har fått en stoppning av snö och staketet ett täcke av vinter.

Spår i snön bildar hjärtan och en nyfikenhet om var de leder väcks, telefonen ringer och i samma stund som jag ska svara stängs den av. Kylan tog min livlina och en nödtelefon vore inte så dumt, en tegelsten från förr som klarar vinter och kris, om det skulle uppstå i detta gråa vinterparadis…