Hos Karlssons

Ni som känner mina föräldrar vet ju att pappa Pohlman är en riktig lurgubbe med pondus för ett helt regemente och att mamma är en försiktig gourmetkock med överraskande roliga kommentarer. Älskade föräldrar. Men ni andra, ni får ta dem för mina ord och le åt deras lekfulla trädgård.

Häromdagen var Frank och jag där, vi åt isterband med potatis, Frank skrattade alldeles bubblande när han busade med mormor och morfar i köket och jag fick sova middag så djupt att jag inte fattade var jag var när jag vakande. Pappa och jag drog en lov på vinden, kollade in gamla pryttlar och flinade åt samlargenen som gjorde sig påtaglig bland kartonger och åter kartonger av mina alster och samlingar. För vad sägs om min suddgummisamling sen lågstadiet. Den lådan var som ett endaste stort luktsudd. Eller om broderade dukar i korsstygn och spargrisar av papiermache. Fantastiskt roligt på något vis.

Minst lika rolig som deras trädgård, där mina numera trasiga keramikfigurer samsas med kantstötta keramikpjäser från Gösta Grähs. Där en blå Pluto får vara Nils Holgerson på en gås av ved och där de lekfulla detaljerna lurar där man minst anar det. I trädgården står växterna för pondusen och pappa går all in på lurigheter och klurigheter. Och mamma rensar rabatter och skördar vinbär som om hon vore en spion för nästa års trädgårdsmässa.

Alltså. Jag blir inte klok på hur bra det är att vi bor så nära varann.
High five på det och glädjedans och trumvirvel!