Frank, igelkotten och festen

Jaha nu har jag varit i huvudstaden och bott på hotell också, fancy. Vi åkte dit för att min morbror ska flytta och för att han fyller år, jag vill ju inte vara den som är den, så självklart skrev jag upp mig på gästlistan. Frank plus en. Min plus var igelkotten. Och ja, det hände så mycket så det här inlägget kan räknas vid en novell…

Först hängde igelkotten och jag med mamma och pappa på stan, chillade i vagnen och talade i tungor. Sen checkade vi in på hotellet, jag fick en egen säng och allt kändes toppen. Sen var det tydligen dags att fixa till sig inför stundande party, jag satte på mig skjorta, jeans och en fräsig body med cool text. Temat var i mustasch. Jag hade ju mustasch redan vid påsk, men den hade jag tydligen slarvat bort, så nu fick jag styra upp en ny. Igelkotten hjälpte mig att rita dit en, sen var kotten och jag redo för fest.

Först när vi kom dit var det städat och lugnt, jag drämde av några sköna bitar vid djbåset, drack några klunkar mjölk och sittdansade häcken av mig i soffan. Sen vet jag inte vad som hände och nej, det är inte som det ser ut. Jag är ingen party pooper egentligen, men jag erkänner att jag var den som somnade först, strax efter kröp även igelkotten ihop bredvid mig, som ni ser.

Men när vi vaknade, kotten och jag, då var det banne mig kaos från mina ögon sett. Mamma hade mustasch, hennes polare hade en halv och morbror hade en prinsesskrona på huvudet. Det var folk överallt, med och utan mustascher, det var klackarna i taket och en tät skog av ben. Jag hade en namnlapp på ryggen och inga jeans kvar. Skumt. Verkligen skumt. Då sa jag ifrån på skarpen, drämde näven i bordet och sa till igelkotten att nu går vi hem.

Trodde jag ja. Jo, pappa och jag gick hem till hotellet. Jag somnade som en stock redan i trapphuset och var helt ovetande om igelkottens äventyr. Den där kotten alltså, jag trodde att jag kunde lita på honom, men se, den gubben gick inte. Under tiden som jag sov i godan tro om att kotten låg kvar i vagnen så dansade han tydligen taggarna av sig på dansgolvet, fick ragg och körde en bortamatch i Vasastan. Vad är det för fasoner?

Mamma säger att hon letade och letade, frågade var och varannan människa om de hade sett igelkotten, och alla hade sett honom på dansgolvet, men när mamma var där så syntes kotten inte till. Så när mamma berättade det här för mig dagen efter då blev jag inte glad. Jag blev tokig. Tokig. Jädra igelkotte att köra ett sidospår alldeles alena. Men han hade som sagt lokaliserats till Vasastan tack vare ett inlägg på instagram, så när jag berättade för morbror att min igelkotte var borta åkte han som tur var och hämtade honom, drog honom i örat och sa att det där var inte okej.

Och nu är alltså ordningen återställd, även om igelkotten luktar tjejparfym och vägrar berätta om exakt vad som hände, han säger bara, ”det kan jag inte säga för då måste jag döda dig” när jag frågar och det låter ju vansinnigt otrevligt, så jag får nöja mig med att det som händer i Vasastan stays in Vasastan…

Och nej, jag tror inte att jag har fått festfobi, men det dröjer nog ett tag innan jag tar med mig igelkotten på fest igen. Och för er som kan tänkas bli oroliga för mitt festande i väldigt ung ålder, ni kan vara lugna, jag gick hem precis innan den riktiga dj:en dundrade i gång discot, drack bara mjölk och hade pappa vid min sida hela kvällen.