Fröken Hostmedicin

Jag är verkligen lärare nu. Jag cyklar till skolan med min hjälm på huvudet. Nej, jag kanske inte har fotriktiga sandaler och full kontroll på vad som står i min lärarkalender för läsår 2010-2011. Men jag har arbetat i två veckor. Och ja. Jag har blivit förkyld. Fröken Hostmedicin.

Jag har visat 3:or hur en symaskin fungerar. Under böljande skratt och glädjande rop rasslade det till i slöjdsalen. Jag har försökt undervisa en 6:a i bild med blandade resultat. Jag har höjt rösten och hört elevernas andetag i tystnaden. Vi har skrattat och lyssnat på musik. Gjort armband av gamla knappar och broderat trassel.

Jag tycker om mitt arbete. Jag säger att jag ska till skolan. Men jag ska till jobbet. Ja, jag är faktiskt lärare nu. Även om jag inte har en bruksanvisning trots fem år på universitetet. Är inte det konstigt så säg, hur kan en utbildning om undervisning inte ge mig alla verktyg som krävs? Alla verktyg kanske är svårt att ge, men sunt förnuft kanske inte hjälper alla gånger, särskilt inte när ett spel på mobilen är mer viktigt än att lyssna på sin lärare…

Jag har antagit utmaningen med ett leende på läpparna. Kanske att jag kommer höja rösten, men jag ska skratta och inspirera de små liven till skapande verksamhet. I morgon är en ny dag full med bild på schemat, jag är taggad till tänderna och stolt över att eleverna fatiskt vill göra high five och hälsa på mig på stan. Fast jag har hjälm.