Piffigt preggo

Hur fort kan en vecka gå när det är vila som den fylls med till största delen? Tydligen tillräckligt fort för att det redan ska vara fredagskväll och läggdags. Men den här veckan har jag i vanlig ordning tagit stödvilor, jag har dessutom målat ränder på byrån och bakat med världens bästa mamma. Sen har jag piffat till mig likt Grynet med lockar och läppstift, minglat med myrsteg på gala och applåderat åt talare på Pecha Kucha. Spridda skurar av kreativitet och inaktivitet. Precis lagom för ett preggo som mig.

Och fredagens bästa var att jag träffade en vän som utbildar sig till barnmorska, bra med en sådan vän som kan ge tips och råd och dela med sig av sin kunskap. Hon säger att jag ska se förlossningsrummet som en hinderbana och röra på mig mycket, äta och kissa. Och jag ska banne mig försöka göra min bästa sportsliga prestation på den där hinderbanan, men inte förrän i januari. Och det har jag och magen kommit överens om. Inte titta ut förrän i januari, lillen, hör du det?

Tack Sofie för dina tips. Nu känns det lite bättre även om jag fortfarande tycker att det är lite läskigt det där med att föda barn, men som sagt, kvinnokroppen är till för det och förhoppningsvis hinner jag få lite mer kunskap innan det är dags. Nu ska jag i alla fall sova på saken, sprattla lite med benen och lägga en späckhuggare mellan knäna. Joråsåatt.

Vad jag menar med det kan ni ju fundera på, jag yttrade nyss meningen; jag går och hämtar en späckhuggare i källaren…

Sov gott godingar!