160314 03.32

Som sagt, jag låg där i badet och svor med jämna mellanrum och blev mer och mer kissnödig, Jocke fick hjälpa mig upp så jag kunde slå en drill och sen tänkte jag graciöst hoppa ner i badet igen. Men det var tydligen inte Erlings tanke.

Nej, nej, för när jag tog en dusch efter toabesöket (så mycket enklare att duscha av sig istället för att torka sig, haha) så var nästa värk något helt annat än de innan. Jag bad Jocke ringa på klockan efter Anna så att jag fick förklara att det kändes annorlunda. Hon förstod att det började närma sig och jag började ana det i samma stund som jag kände mig bajsnödig. Anna tillkallade en annan barnmorska och de började duka fram vagnar med verktyg och jag hoppades innerligt att det lilla livet skulle titta ut snart.

Jag ville gå på toa igen men bajsade lite på golvet istället och sen var det tillbaka till sängen. Och det här med att baja lite det hör liksom till, jag bad förstås om ursäkt men det sista jag tänkte på var hur jag såg ut och hur min kropp uppförde sig, spritt språngande naken med en enda uppgift, föda barn!

Så jag tog plats i sängen, ställde mig på knä och förstod att det var krystvärkar jag hade att göra med nu. Livet skulle komma ur mig och jag tog i för kung och fosterland. Dock mer sansad än förra gången och lyckades på något bra sätt andas rätt och inte trycka på efter att krystvärken avtagit. Som sagt, ska en föda fram en Chesterfieldsoffa så får man ju fasen försöka hålla fattningen så att flyttfirman inte spricker i sömmarna, om vi säger så.

Och på tredje eller fjärde krystvärken så rann soffan ur mig. Lättad och tacksam. Jag ville göra high five, få en fanfar och glädjevråla men inväntade Erlings skrik och fick sedan likt en secn ur Matrix rulla mig runt navelsträngen och sätta mig till rätta innan han kom till min famn. En sån förtjusande liten skrynklig gubbe med 10 fingrar och 10 tår.

Total lycka! Bragdguldet var i hamn och moderkakan skulle bökas ut. Alltså det här som kommer precis efter en förlossning, det tycker jag att man kan spola förbi. Eftervärkar, blödningar, mindre lagning av flyttfirma och sånt viktigt som ändå måste ordnas, men det gick bra. Det känns ju också, icke att förglömma, men med en livs levande liten människa i famnen är det givetvis en smärta som snabbt går över.

Erling var född och vår familj blev komplett.
Hur det var sen återkommer jag till…